Ser ni hur jag har svårt att få fram ord? Hur jag går omkring med en frånvarande blick, hur jag är flera ljusår bort egentligen. Eller tror ni jag är där, att jag står där framför er? Jag är aldrig där, för jag är på väg bort.

En gång drömmare alltid drömmare, jag kan inte kämpa emot krafterna som drar iväg mitt medvetande till lyckliga ställen. Jag vill inte kämpa emot dem. Vardagen ni lever bland cement, kyla, otrygghet är inte min verklighet, min verklighet är den jag utformat i mitt huvud med kärlek och lycka.

Jag ser hur ni försöker prata med mig och förstå er på mig, men i mitt huvud är era röster som ett dämpat eko som inte når fram. Så ni fortsätter leva i eran misär och jag i min dröm, jag skulle nog säg att vi båda har förlorat.