(vi blev singular)

De fick ögonkontakt och nickade bara lite tafatt mot varandra, för att sedan fortsätta gå i olika riktningar mot olika framtider. Det är konstigt hur det tog fem år att bygga upp deras vänskap men bara tolv minuter och trettio sekunder att riva sönder den. De var bara människor och gjorde ofta fel, pressade oftast deras vänskap tills den nästan brast. Men de anade aldrig att den skulle brista på riktigt, och de var säkra på att om den skulle göra det skulle laga sig själv och allt skulle återgå till det vanliga. Men när det väl hände föll den istället isär en gång för alla. Nu står de där som om inget hänt, för alla bevis förstördes och begravdes i ruinerna av deras vänskap. Så medan de delar en sekunds ögonkontakt går de båda och förbannar vänskapen för att den var så svag, när det egentligen var de själva som krossade den.

bildkälla

Kommentarer
Postat av: chasingd

så fin

2010-04-28 @ 20:34:40
Postat av: Anonym

å du skriver sådär så det känns. på cellnivå. <3

2010-04-29 @ 00:20:07
URL: http://hellopussel.blogg.se/
Postat av: Annika

Du har verkligen fått förmågan att handskas med ord, en förmåga jag önskade jag hade. Du berör på så många plan!

2010-04-29 @ 23:04:32
URL: http://annikastrand.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0