Du har hört den tusen gånger, den där låten. Den där förbannade låten, den som spelas om och om igen och etsar sig in i våra huvuden. Bränner sig in i våra hjärtan.
Vissa låtar minns man precis vad man tänkte på första gången man hörde den och vissa, som den här, minns man bara till en speciell händelse. Den här låten är hans, och kommer alltid att vara hans. För om jag anstränger mig jag kan fortfarande se orden på min hud, trots att bläcket för länge sedan nötts bort. Orden som han skrev längs min handled en regnig natt i september med sin finaste handstil, medan låten spelades på den brusiga radion. Han sa att han inte riktigt förstod texten men att den av någon anledning var det vackraste han någonsin hört, att det kändes som att det var hans låt. Och jag förstod inte vad det innebar förens jag en tid senare låg ensam i min säng med hans ord om att hans kärlek inte var till mig ekandes i huvudet och den brusiga radion i bakgrunden. Den spelande just den sången, och när jag kände hur ont det gjorde och hur det brände i huden insåg jag att det var hans låt, och alltid kommer att vara det.
Man märker inte hur ofta man hör en låt, hur den spelas i bakgrunden på alla kafén och finns i alla reklamer, förens man slutar andas så fort den spelas och varje ton skär in i ens hjärta. Och om jag anstränger mig kan jag fortfarande se orden på min handled, ja, jag kan fortfarande se hans ord flöda längs min pulsåder,
orden hallelujah, hallelujah.

bildkälla