När han satt på bussen till skolan var han en kung, solen sken bara för honom och alla beundrad hans skönhet och avundades hans krona. Ja, det var så det kändes, som att jorden var hans och för första gången på fyra år mötte han folks ögon utan att vika med blicken. Fyra år av att försöka gömma sig, villket inte var särskilt svårt eftersom det som hände för fyra år sedan var att han försvann. Då inträffade första dagen, på något som visade sig pågå väldigt länge, då han inte fick ögonkontakt med någon. ingen. alls. Det var som att ingen hade märkt om han gått, lika lite som att någon någonsin märkt att han kommit. I deras ögon var han luft, så snart därefter blev han det i sina ögon också.
Plötsligt en dag hade hon trillat in i honom och hon hade tittat honom i ögonen och sagt förlåt. Hon hade sett honom, det var som att en förtrollning var bruten och att han äntligen blivit synlig igen. För första gången på fyra år hade han kännt sig varm, sedd och mänsklig.
Dagen efter när han satt på bussen var han en kung, och han längtade tills han skulle se henne igen och han skulle säga hej till flickan som räddat honom från osynligheten, hans egen prinsessa. Men samtidigt som han såg henne gick hon rakt förbi honom, utan att känna igen honom eller ens förstå att de någonsin hade pratat.
utan att se honom.
I samma stund dog kungen, och allt som återstod var en ensam pojke med en trasig krona och en hopplöshet som inte kan beskrivas i ord, men vad gör det när allt han ändå är, och någonsin kommer bli,
är luft?

bildkälla