Det sägs att man lär sig av sina misstag, att man blir lite visare av varje erfarenhet. För man var tvungen att falla oräknerliga gånger innan man lärde sig gå, och ännu fler gånger innan man lärde sig springa. Det tog fem år att lära sig skriva bokstäverna i sitt namn, och sedan ett år till av spegelvända bokstäver för att lära sig de resterande tjugotre. Det krävdes en bortgång och tusen frågor innan man till slut förstod döden, och sen ett litet misstag och tusen frågor till innan man fruktade den. Sedan behövdes många timmar av böner och lovsånger för att sluta vara rädd för döden, sedan ännu fler timmar av plågat tvivel om himlens finns.
Och på något sätt lyckades vi lära oss det här, allt som behövdes var tid och misstag på misstag.

Därför förbannar jag mig själv för att den oönskade, obesvarade och obotliga kärleken gör lika ont nu som då,  för jag är lika ovetande som ett barn om kärleken, trots att jag fallit och rest mig flera gånger om. Ända skillnaden är att nu vet jag i alla fall att jag kan fly utan att falla, skriva hundra brev till dig(som jag postar utan frimärke) medan jag väntar på att du ska sluta älska den andra, och framför allt vet jag att vad som än händer kommer lidandet en dag ta slut och vi kommer försvinna och glömmas för alltid.
(och då är allt jag kan göra att hoppas på att himlen inte finns)

bildkälla