Det är mörkt nu. Allt är mörkt. Så mörkt att dunklet äter upp allt stjärnljus som kämpar förjäves för ett nå fram till oss. Till oss som tvingas leva i denna svarta värld, till oss som oavsett vilka tjusiga ord man försöker använda inte längre orkar slåss för att ta sig ut ur det här fängelset. Det här mörkret. Det har inte alltid varit mörkt, ingen föds i mörker. Det smyger sig sakta på, sprider sig som en epedemi i luften och förblindar oss för allt det vackra som faktiskt finns om man letar tillräckligt noga.
Jag saknar stjärnorna.
De som alltid fanns där som ett hopp om att än är jag inte helt blind. Något att hålla fast vid när man tappat bort sig totalt i vår mörklagda värld. Vet du vad som är mest outhärdligt? Att vissa ser. Stjärnorna har inte slocknat för alla, det finns fortfarande dem som lever i en värld med färger och brinnande gasklot långt ute i universum. De lyser för de som hittat sin mening i livet, upptäckt vem de är, vad de brinner för, hittat kärleken. För oss andra som inatt satt på en buss och insåg att de inte minns vad de lever för, inte har den minsta aning vem de är eller vad de vill ha är det mörkt. För flickan med det blonda håret som till slut vann tävlingen om honom som jag lagt ner mitt hjärta och själ i är det ljust, för henne lyser stjärnorna. För oss andra är himlen svart. Allt är mörkt.

bildkälla