Inledde ett onyttighetsförbud, förklarade det som att min hy blir bättre av det, jag prioriterar hellre riktig mat, bara en rolig grej, min mage tål inte socker så bra, för familj och vänner med ett leende. De var med på noterna, jag hade några glädjekilon och mådde jag bättre utan dem så är det ju suveränt. Jag började träna. Hela tiden. Gå tills värken i benhinnan blev för smärtsam, träningscykla varje kväll och ibland även om jag var ensam hemma på dagen. Sedan styrketräna mitt i natten, somna om, sedan upp igen. Äta en tredjedels morotsbrödsmacka varje morgon, slänga resten. Grönsaker i skollunchen och så lite middag som möjligt. Ha en servett i knät och diskret lägga varannan tugga där räddade mig, och att jag redan la upp för små portioner brydde sig inte mina föräldrar om. De tycker också att jag är äcklig, de vill också att jag gör det här, tappar de där fem kilona så att mitt bmi ligger precis på tjugo. Då blir jag normal.

Ibörjan var det svårt att avstå mat, hungern drev mig till vansinne, men sakta men säkert blev det lättare. Det jobbiga blev träningen, utan energi orkade inte kroppen, men jag pressade den ändå. Tills den skakade. Ibland tänkte jag att nu lägger jag ner, nu är det inte värt det längre. Men på något sätt trillade jag tillbaka igen. Tankarna var så djupt rotade inom mig, det var försent att behandla viruset som spridit sig. Så trots att jag pendlade mellan att hata allt och sväva på ett moln av euforiskt adrenalin höll jag tag i det enda jag hade kontroll över.

Sen kom konsekvenserna. Frysa, hela tiden. Skaka av köld, dag som natt oavsett kläder eller tio filtar. Trötthet, en sån fysisk trötthet i kombination med ett sånt massakerat sinne ledde till hela dagar av apati. Asocial, blev så trött och arg för ingenting så jag tog hellre avstånd från allt och alla, från livet. De klarade sig bättre utan mig ändå, då slapp de se en så ful och vidrig människa. Nu ville jag ge upp, men en dag på vågen, bang, visades kilogram som officiellt gav mig undervikt. Det ruset, den känslan, den lyckan, gjorde att jag vore dum om jag gav upp nu. Halvera maten, du har alla knepen. Du klarar det här, trots att du är ensammast på jorden. Det här är kärlek, mantrades i mitt huvud varje sekund av oktober, och jag märkte inte ens att det blev höst.

Mina lår gick inte ihop längre och jag skulle på en fest. Jag kände mig så vacker, hade ätit minimalt den dagen. Ikväll skulle jag hitta någon som gjorde mig mindre ensam, någon kunde slåss tillsammans mot maten och världen med mig. Men såklart fungerade det inte så, och när jag vaknade dagen efter räknade jag kalorierna i alkoholen och tvingade mig direkt från sängen till att träningscykla som straff. Sen åt jag ingenting på hela dagen, men det kändes bra. Jag förtjänade det.

På den vägen var det sedan i två månader, sammanbrott som räddades av vågens konkreta bevis på att vikten försvann allt eftersom. Inga reaktioner från omvärlden. alls. Alltså måste den här vägen vara den rätta, trots att jag mådde sämre, hatade mig själv mer och tyckte jag var mer avskyvärd än någonsin. Tills jag en dag när jag kom hem från skolan och frös så jag skakade bara skulle "ta en dusch, jag värmer på maten och äter den sedan, ni behöver inte vänta på mig". Värmeskillnaderna i kombination med det låga energiintaget gjorde att allt slocknade där i duschen. Jag satte mig i badkaret, kände paniken, såg inget, allt tjöt. Försökte lyfta armen för att häva mig upp, men den orkade inte. Tog mig på något sätt till mitt sovrum och föll ihop i sängen. Där låg jag, ingen aning hur länge, om jag var vid medvetande eller inte.

nu räcker det, var allt jag tänkte, om och om igen.

Nu sitter jag här med ett bmi på sexton komma nio. Tolv kilo senare. Fortfarande lika självhatisk, fortfarande lika ensam, fortfarande med samma tankemonster. Men nu försöker jag äta, trots att maten växer i munnen och skapar ångestattacker tillräckliga att utlösa en atombomb. Min mens har försvunnit, jag har tappat kontakten med sånna jag bryr mig om och jag kan inte ligga skönt, höftbenen skaver mot madrassen. Men nu vill jag i alla fall börja leva igen, och jag ska klara det. Alla blundar och jag vågar inte be om hjälp, så jag lär få kämpa ensam, men det ska gå.

Jag tänker inte skriva om något sådant här igen, det är det enda som finns i mina tankar så jag tänker inte släppa in det här också. Så det här är inte bara en ny början, en nystart vid nyår, nej det är lika mycket ett avslut. Jag har raderat bildserien som lyckades fånga sekunden där mitt liv raserade, och nu har jag äntligen fått skriva av mig här. Så trots att sekunder, hjärtslag och kalorier räknas på exakt samma sätt, så är allt annorlunda. Jag har vaknat upp ur min koma, och snart mina vänner, är det ett nytt år. Och det här året ska bli mitt.