(de saknade ackorden)

Vi hade en låt, vi uttalade det aldrig men den låten var våran. Och jag tror nästan att jag har lyssnat på den mer än någon annan låt, ibland spelas melodin i mitt huvud utan att jag tänker på det. Vi brukade skratta åt att vi inte hittade rätt ackord för att spela den själva, det var som att den var uppbyggd av toner som inte finns. Men det var vår låt, trots att vi aldrig hittade rätt tangenter på pianot. Det var nästan när vi gick skiljda vägar jag började lyssna som mest på låten. Det blev en besatthet, ett sätt att hålla oss vid liv. Aldrig låta låten ta slut. Men han började på en ny låt, en med långt hår, röda läppar och stora bruna ögon. Och plötsligt visste jag att jag hade förlorat, låten hade tagit sitt sista ringande ackord, vad det nu var.

Men en dag flera flera månader senare, jag har för mig att det var en tisdag, satt jag på en svart läktare i framför en tom scen. Jag ryckte inte ens till när det var hans tur och han tog med sin gitarr och gick upp på scenen, jag hade nog lyckats läka. Sen hörde jag ett ackord så bekant att hela min kropp spännde sig, och han började spela låten. låten. den utan ackord. vår låt.

Inte en gång mötte han min blick, och jag satt helt paralyserad av varenda stavelse som klöste sig in i min hud. Direkt efteråt gick han fram till flickan med de bruna ögonen och jag visste att vår tid sedan länge var slut, men det kändes bra att han slitit sig från hennes röda läppar tillräckligt länge för att hitta de saknade ackorden,
så att vår låt äntligen kunde få det slut den så länge förtjänat.
(ackordet var alltid dm/e)

bildkälla

Kommentarer
Postat av: c

<3

2011-02-27 @ 11:38:36
Postat av: Anonym

otroligt vackert och hjärtskärande.

2011-02-27 @ 16:43:06
URL: http://jagbliraldrigvuxen.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0