(frihet)

Jag vet att det är förändring i luften. Jag känner det starkare för varje dag, och jag finner nya bevis lika ofta. Min tid är kommen, min och alla de andra som har hållits tillbaka hela sina liv. Vi placerades på botten av en brunn för att vi inte passade in, gömdes under marken för att vi stack ut. Där nere är det mörkt, där nere är man helt ensam. Ibland räcker man en hand uppåt, hoppas att någon äldre och visare ska ta den och leda en mot ljuset. Men efter ett tag inser man att de också är rädda för smittan vi sägs bära, de får inte säga det högt, men även i deras ögon är vi annorlunda. Vet ni vad de säger då? Jo, de säger åt en att skolgången bara är nio år, sen kommer vi ut i världen och kommer allt bli bra. Det är bara att hålla ut, kämpa, bita ihop och stå ut i några år till. Sen kommer vi få vår belöning och de som låste in oss kommer få sitt straff. Där nere i mörkret är orden ingen tröst, för det är trots allt bara en röst utan ansikte som ekar bland stenväggarna som blivit mitt hem.

Men nu är förändringen här. För trots att vi i samhällets ögon inte finns har vi inte gett upp. Varje dag har vi kämpat tills musklerna krampat och tills vi spytt galla för att komma en centimeter närmare ljuset ovan jorden. Klättrat längs stenväggen, lite högre varje dag. Tiden i mörkret har fått oss till tänkare. Alla de där förbannade timmarna har man varit tvungen att fördriva, och oavsett om man har inriktat sig på att måla, skriva eller samhällsbildning har man gjort det med sina erfarenheter i tanke. Vi har blivit goda och solidariska människor, till ett väldigt högt pris. Jag läser i lokaltidningen om själar som i vår barndom gömts undan precis som jag. Hur de vinner priser, tjänar pengar eller blivit kända. Efter kriget de fört i tio års tid har de verkligen lyckats, och ingen människa kan förtjänat det mer.

Jag har ungefär en meter kvar, solens ljus bländar mina ovana ögon. Jag klamrar mig fast vid stenväggen för allt vad jag är värd, jag får inte trilla ner igen. Jag är så nära. Med alla andra smittbärare som tagit sig upp och överlevt i åtanke, och med meningen vår tid är kommen pulserandes i huvudet lyckas jag samla det sista modet jag behöver för att våga försöka dra mig upp mot solen. Och med en längtan efter att efter tio år i fångenskap för att vara den jag är, äntligen få ta mitt första andetag av frihet satsar jag allt och pressar mig uppåt. Oavsett om jag tar mig upp eller inte så är en sak säker, det är förändring i luften, och nu är luften vår.

bildkälla

Kommentarer
Postat av: Hannah

du behärskar verkligen konsten att skriva! fan vad bra du är!

2011-07-26 @ 01:11:54
URL: http://justkids.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0