(två blåmärken)
Två blåmärken som börjar bli blågröna, ett skrapsår och svarta rester av en vattenfast penna på hennes överarm är vad som håller minnet av helgen vid liv. Hur hon och en pojke hon inte kände satt på ett golv, och han fokuserat ritade en blomma på hennes överarm. När han var klar sa han leendes att nu var det hennes tur att rita på honom, och höll fram spritpennan mot henne. Hon tvekade, visste inte vad hon skulle rita. Vad som helst, sa han. En bild, ett ord, eller helst ditt nummer..men vad som helst. Hon log och tog emot pennan, böjde sig fram och tvekade ännu en sekund. Sen målade hon noggrant en planet på hans handled.
För även om hon gärna ville ge sitt nummer till den vackra pojken intill henne på golvet, så förstod hon att magin endast var på grund av berusningen och den skulle försvinna i soluppgången. På det här sättet skulle den fortsätta leva i några dagar, tills bläcket helt nötts bort. Och hon skulle förevigt vara flickan som hellre gav honom rymden och evigheten än möjligheten att drunkna i betong tillsammans. Det är vad hon tänker när hon ser sina blåmärken och resterna av den vattenfasta pennan som kommer blekna bort till ingenting, precis som blomman, som hans ansikte, som planeten, och slutligen, precis som minnet av henne.
(egentligen är han nog perfekt)
Egentligen är han nog perfekt. Med sina tydliga kindben och sin mörka, djupa blick i vilken universum gömt sig. Som utstrålar stjärnor, nebulosor och kometer där han sitter med en nylonsträngad gitarr i handen. Hans fingrar som ömt smeker över strängarna och skapar musik som framkallar ren eufori i mitt tonårshjärta. Skapar en supernova i min existens vars efterskalv rubbar min andning, får mig att vilja nudda den där gyllene huden. Men jag går förbi, och känner hans blick bränna som solen i min rygg. Vet att han vill röra min elfenbenshud lika mycket som jag vill luta mig mot hans nyckelben och försvinna in i hans celler för ett tag. Vara en del av hans universum, andas rymdpartiklar.
Egentligen är han nog perfekt. Med sina ord om att jag är som en ängel, och att han vill spela för mig. Med sin ihärdighet, att han aldrig slutar höra av sig, trots att jag inte svarar. Varje helg försöka igen, fråga om vi ska träffas. Men egentligen är han nog för perfekt, och jag är en stor defekt. En sammansättning bortglömda partiklar som inte har något att göra i det färgsprakande och eviga kosmos. Så jag svarade inte den här lördagen heller, och känner hans blick lämna ett brännmärke i min elfenbensfärgade rygg där jag går ensam och blottad längs vintergatan, för att skydda det lilla som är kvar av mitt en gång så euforiska tonårshjärta, som förvandlats till ett tomt, oändligt, svart hål.
(finnas)
Du kan alltid förändra dig, det är något jag alltid värderat i livet. Med lite vilja och diciplin kan du bli vem helst de behöver, det valet finns alltid. Många ser det som ett val mellan den enkla vägen och den svåra, fast det finns egentligen ingen enkelt väg. Vara sig själv och slåss i ensamhet, eller helt enkelt lämna sig själv och gå vidare utan identitet. Ingen av dem kan garantera evig lycka, som så få saker kan.
Jag lever enligt den andra läran, jag är den person de behöver när de behöver den. Vad som helst som gör att jag slipper gå en meter bakom, sitta ett säte bort eller inte få ögonkontakt med någon på en hel dag. En dag i första klass bestämde jag mig. Bestämde mig för att nu räcker det, jag vill också finnas. Så jag och min storasyster gick till stan och köpte helt nya kläder, sådana som de andra hade. Jag vek motvilligt ihop mina favoritkläder och la dem längst in i garderoben och bar mina nya kläder med en påklistrad stolthet. Den dagen pratade mina klasskompisar faktiskt med mig, och jag insåg att om det här är priset man måste betala för att få existera, så ska jag göra det. Så jag lämnade den lilla flickan längst inne i garderoben och välkomnade förändringarna en efter en, tills den lilla flickan helt glömts bort.
Här står jag idag. En sammansättning fragment av vad andra tycker, sagt eller gjort. Mittbena när håret ligger naturligt på vänster sida, ljusa ögonbryn målade mörka, älska jazz mest med vissa vänner, älska indie mest med andra. Dricka kaffe när jag ska vara vuxen, dricka te när jag får bestämma själv. Hålla med om att ja, jag vet, estetare är konstiga med vissa och sedan vara en estetare och älska det mer än luften med andra. Det är så jag lärt mig att överleva, vara älskad av alla, vara allt. Men hur enkelt det än kan verka så fungerar livet tyvärr inte så.
På en svart trästol vid ett runt bord med ett värmeljus på satt vi. Jag skulle svepa fingret genom lågan och såg hur nätt min handled såg ut, jag log. Jag kollade ner på mina lår som såg lagom stora ut i de obekväma jeansen. Jag log ännu mer och drog handen genom mitt nyklippta hår, den där frisyren alla har men som jag aldrig gillat. Insåg att min sneda tand syndes när jag log så jag skyndade mig att sluta. Sneglade till vänster där han satt, hoppades att han skulle kolla på mig. Jag var ju trots allt precis som jag borde vara, exakt just då var jag ju perfekt.
Det var då, i den sekunden då jag såg att han hade fäst blicken några bord till höger på en förälskelse som han sa gått över för några år sedan, jag insåg att det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kommer aldrig att bli henne. Och väl i trygghet i mitt mörka rum släppte jag för första gången sedan första klass ut den lilla flickan ur garderoben, och somnade till hennes tröstande viskningar om att jag gjort allt jag kunnat, men ibland måste man bara låta sig själv finnas.
bildkälla
Jag lever enligt den andra läran, jag är den person de behöver när de behöver den. Vad som helst som gör att jag slipper gå en meter bakom, sitta ett säte bort eller inte få ögonkontakt med någon på en hel dag. En dag i första klass bestämde jag mig. Bestämde mig för att nu räcker det, jag vill också finnas. Så jag och min storasyster gick till stan och köpte helt nya kläder, sådana som de andra hade. Jag vek motvilligt ihop mina favoritkläder och la dem längst in i garderoben och bar mina nya kläder med en påklistrad stolthet. Den dagen pratade mina klasskompisar faktiskt med mig, och jag insåg att om det här är priset man måste betala för att få existera, så ska jag göra det. Så jag lämnade den lilla flickan längst inne i garderoben och välkomnade förändringarna en efter en, tills den lilla flickan helt glömts bort.
Här står jag idag. En sammansättning fragment av vad andra tycker, sagt eller gjort. Mittbena när håret ligger naturligt på vänster sida, ljusa ögonbryn målade mörka, älska jazz mest med vissa vänner, älska indie mest med andra. Dricka kaffe när jag ska vara vuxen, dricka te när jag får bestämma själv. Hålla med om att ja, jag vet, estetare är konstiga med vissa och sedan vara en estetare och älska det mer än luften med andra. Det är så jag lärt mig att överleva, vara älskad av alla, vara allt. Men hur enkelt det än kan verka så fungerar livet tyvärr inte så.
På en svart trästol vid ett runt bord med ett värmeljus på satt vi. Jag skulle svepa fingret genom lågan och såg hur nätt min handled såg ut, jag log. Jag kollade ner på mina lår som såg lagom stora ut i de obekväma jeansen. Jag log ännu mer och drog handen genom mitt nyklippta hår, den där frisyren alla har men som jag aldrig gillat. Insåg att min sneda tand syndes när jag log så jag skyndade mig att sluta. Sneglade till vänster där han satt, hoppades att han skulle kolla på mig. Jag var ju trots allt precis som jag borde vara, exakt just då var jag ju perfekt.
Det var då, i den sekunden då jag såg att han hade fäst blicken några bord till höger på en förälskelse som han sa gått över för några år sedan, jag insåg att det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kommer aldrig att bli henne. Och väl i trygghet i mitt mörka rum släppte jag för första gången sedan första klass ut den lilla flickan ur garderoben, och somnade till hennes tröstande viskningar om att jag gjort allt jag kunnat, men ibland måste man bara låta sig själv finnas.
bildkälla
