(två blåmärken)

Två blåmärken som börjar bli blågröna, ett skrapsår och svarta rester av en vattenfast penna på hennes överarm är vad som håller minnet av helgen vid liv. Hur hon och en pojke hon inte kände satt på ett golv, och han fokuserat ritade en blomma på hennes överarm. När han var klar sa han leendes att nu var det hennes tur att rita på honom, och höll fram spritpennan mot henne. Hon tvekade, visste inte vad hon skulle rita. Vad som helst, sa han. En bild, ett ord, eller helst ditt nummer..men vad som helst. Hon log och tog emot pennan, böjde sig fram och tvekade ännu en sekund. Sen målade hon noggrant en planet på hans handled.
För även om hon gärna ville ge sitt nummer till den vackra pojken intill henne på golvet, så förstod hon att magin endast var på grund av berusningen och den skulle försvinna i soluppgången. På det här sättet skulle den fortsätta leva i några dagar, tills bläcket helt nötts bort. Och hon skulle förevigt vara flickan som hellre gav honom rymden och evigheten än möjligheten att drunkna i betong tillsammans. Det är vad hon tänker när hon ser sina blåmärken och resterna av den vattenfasta pennan som kommer blekna bort till ingenting, precis som blomman, som hans ansikte, som planeten, och slutligen, precis som minnet av henne.
bildkälla

Kommentarer
Postat av: Anonym

åh.

2011-12-03 @ 22:04:49
URL: http://oblivious.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0