(det)

När började det? Frågar de, de som försöker hela min hjärna och själ genom att ställa diffusa frågor och hoppas på att mina svar ska läka mig själv. De menar när jag tog mitt första spadtag och började gräva upp min egen själ för att lämna ett tomt hål inom mig. Jag önskar att jag kunde svara snabbt och med det lugn som skrämmer dem in i märgen. Men frågan utlöser en snabbspolning av mitt liv, med en förhoppning om att vid något specifikt minne känna att "där, precis där började det" . Det, det som kröp in under min hud och sakta förgiftar mitt blod. Det som jag är rädd för en dag kommer att bli min död, trots att jag inte ens vet vad det är.

 

Började det när jag föddes med en sjukdom? Kanske var det förutbestämt att jag skulle bli en svag individ, och då den sjukdomen inte lyckades besegra mig kanske mitt straff blev att utplåna mig själv. Att motgång efter motgång skulle göra mig galen, tills jag själv avslutade allt. Då skulle ödet le genom ett norrsken och viska att den som skrattar bäst skrattar sist i kvällsbrisen.

 

Kanske började det när jag blev mobbad för hela min existens i första klass? Kanske repade jag mig aldrig, aldrig riktigt. Eller började det dagen jag med en ångestexplosion inom mig insåg att min mamma behandlat mig fel genom alla år? Att det kanske inte var mig det var fel på, att barn kanske får gråta och behöver kärlek. Kanske var det då något brast, vetskapen om min barndom som aldrig kommer tillbaka, och som jag spenderade i skam över att tro mig vara en så hemsk människa att inte ens min mamma ville veta av mig. Eller var det först när jag började hantera dessa känslor, skammen och dödslängtan med alkohol? Kanske är det först när man ger upp och låter berusningen ta över som man släpper in giftet i sitt blod på riktigt. Var det när jag brände och rispade min hud, när jag gick mot en buss en mörk natt, eller när jag slutade äta?

 

När började det? frågar de, och det enda jag kan göra är att le och sitta tyst, för de kommer ändå aldrig förståatt problemen de kallar för det, egentligen är jag.

 

bildkälla



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0