Min kära, chansa. Våga.

Försök. Och om du trillar, så res dig.

Släng dig mot mig.

Jag fångar dig, jag lovar. 

Jag kallar dig inte min kära så att du kommer nära.

Närmre.(fast aldrig nära nog)

För att sedan lura dig att falla handlöst utför ett stup.

Jag vill bara ha dig min kära.

Här, bredvid.

Andas in mina utandningar.

Jag behöver dina andetag,

precis som förut. 

Men det räcker inte med koldioxid,

det räcker inte med syre.

Du måste chansa, min kära. 

Våga lita på att mina läppar mot din halsgrop,

är mitt sigill och mitt löfte.

Att hundradelen du slängt dig ut i luften,

och sagt att du vill bli min kära,

är jag din. 

För jag behöver mer än din värme,

mer än din doft som berusar mig.

Jag behöver att du säger,

Inte viska det. Inte skriva det.

Våga. Försök.

Och om du stammar, försök igen.

Släng dig mot mig, och jag är din kära

för alltid,  min kära.