(det är så jag lever nu)

Jag vaknar vid halv sju, fast det är mer som att jag i en dimma övergår från sömn till vakenhet. I ett tillstånd där det känns precis som att jag tyngdlöst svävar ovanför lakanen, men faller handlöst och brutalt mot den hårda sängen när jag går från mardröm till verklighet. Jag ligger ihopkrupen i fosterställning. När medvetandet börjar komma i fatt slår det mig hårt, som ett slag i magen, att jag egentligen bara går från en mardröm till en annan. Vill somna om, inte behöva vakna, behöva tänka, behöva röra mig, behöva leva.

Tvingar mig att föra armen utanför täcket, stoppar en liten vit tablett i munnen och för ett glas vatten mot mina torra läppar. Sköljer ner den med det ljumma vattnet och drar sedan täcket över huvudet. Väntar på att alla kemiska ämnen ska sprida sig i min kropp, bedöva de delar av hjärnan som demonerna tagit över. Ungefär femton minuter tar det innan känslorna sakta börjar domna bort, så i femton minuter jag ligger där och känner mig själv försvinna. Lyssnandes till de trygga ljuden av min pappa som göra sig i ordning för att gå till jobbet, hör ytterdörren smälla igen och hör sedan tystnaden. Nu är det bara jag, huset, den nya dagen, demonerna och tabletterna kvar, och jag längtar redan tills jag får somna igen.
bildkälla

RSS 2.0