Som jag har längtat, år ut och år in, efter att hitta en bröstkorg att sova på och räkna dess hjärtslag då jag inte längre hittar mina egna. Jag väntade. Jag letade. Jag gav upp. Jag blundade. Jag öppnade ögonen. Jag fann honom.

 

Flickan på 163cm och blåmärken på knäna rev ner gallret som burade in hennes hjärta efter otaliga år av att bygga upp sitt försvar. Och lika snabbt som tårar börjar rinna sekunden man dragit sig undan var hon överväldigande och passionerat kär. Jag var kär, för första gången. Men glädjen över att äntligen få vara en del i det jag bara varit åskådare till gick över bara några månader efter att den bosatt sig i mitt sinne, för han tog med sig den lilla lycka jag hade lyckats hitta och lämnade mig ensam på mina tjugotre kvadratmeter för att aldrig komma tillbaka. Hade jag vetat att det var sista gången han skulle stänga min dörr bakom sig skulle jag sprungit efter och skrikit, bönat, bett och vädjat att han skulle hålla om mig en sista gång. Men jag var för bedövad av känslan av att något var fel, så jag hade redan lagt mig i sängen för att sova bort oron när jag hörde dörren smälla igen. En sista gång.

 

Jag skulle vilja göra den här känslan av min själ i ruiner inom mig till något vackert, något att dela med er. Ord som jag sedan kan gå tillbaka till och finna tröst i. Men det finns inget vackert i att bli lämnad. Det finns ingenting vackert i en gång besvarad kärlek som falnat. Och det finns ingenting jävla vackert i att år ut och år in vänta på någon att älska, för att sedan se den gå ut genom dörren, utan att ta kärleken med sig.

 

När började det? Frågar de, de som försöker hela min hjärna och själ genom att ställa diffusa frågor och hoppas på att mina svar ska läka mig själv. De menar när jag tog mitt första spadtag och började gräva upp min egen själ för att lämna ett tomt hål inom mig. Jag önskar att jag kunde svara snabbt och med det lugn som skrämmer dem in i märgen. Men frågan utlöser en snabbspolning av mitt liv, med en förhoppning om att vid något specifikt minne känna att "där, precis där började det" . Det, det som kröp in under min hud och sakta förgiftar mitt blod. Det som jag är rädd för en dag kommer att bli min död, trots att jag inte ens vet vad det är.

 

Började det när jag föddes med en sjukdom? Kanske var det förutbestämt att jag skulle bli en svag individ, och då den sjukdomen inte lyckades besegra mig kanske mitt straff blev att utplåna mig själv. Att motgång efter motgång skulle göra mig galen, tills jag själv avslutade allt. Då skulle ödet le genom ett norrsken och viska att den som skrattar bäst skrattar sist i kvällsbrisen.

 

Kanske började det när jag blev mobbad för hela min existens i första klass? Kanske repade jag mig aldrig, aldrig riktigt. Eller började det dagen jag med en ångestexplosion inom mig insåg att min mamma behandlat mig fel genom alla år? Att det kanske inte var mig det var fel på, att barn kanske får gråta och behöver kärlek. Kanske var det då något brast, vetskapen om min barndom som aldrig kommer tillbaka, och som jag spenderade i skam över att tro mig vara en så hemsk människa att inte ens min mamma ville veta av mig. Eller var det först när jag började hantera dessa känslor, skammen och dödslängtan med alkohol? Kanske är det först när man ger upp och låter berusningen ta över som man släpper in giftet i sitt blod på riktigt. Var det när jag brände och rispade min hud, när jag gick mot en buss en mörk natt, eller när jag slutade äta?

 

När började det? frågar de, och det enda jag kan göra är att le och sitta tyst, för de kommer ändå aldrig förståatt problemen de kallar för det, egentligen är jag.

 

bildkälla

Det finns något vi alla kämpar för varje dag, en kamp som nog är det närmsta vi kommer komma det som kallas livsglädje. Vi kämpar för att känna något. Vad som helst som gör att vi känner att vi lever, att vi finns, att vi fungerar. Oavsett om det är glädje, endorfinkick, hat, dödslängtan, gåshud, stolthet, avsky eller kärlek så är det det enda som kan ge oss illusionen av att livet går framåt. Att vi trots allt vandrar längre och längre in i tunneln och faktiskt närmar oss slutet för varje steg, och inte att tunneln blev en sluten cirkel för flera år sedan. En tro på att det finns en början, en mellansträcka och ett slut, och inte bara en evighet av menlöst vandrande. Därför vill vi känna, för att något ska förändras i en värld där allt annat står stilla. Där en atom i universum fortfarande innehåller samma ämnen idag, som för en miljard år sedan, som för all framtid. En känsla av liv.

 

Det har gått tre dygn nu. Tre dygn av tystnad från honom som fick mig att känna mig mer levande än någonsin förut, på gott och på ont. Både då han försiktigt kysste mig i nacken när han trodde att jag redan sov, och då han med ett vandrande öga och lögner lyckades få mig att känna mig lika obetydlig som jorden under hans fötter. Det var sån han var. Sån han är. En som kunde få mig att lämna mitt eget skyddsnät för att få komma så nära honom som möjligt, och sedan lät mig falla handlöst innan han lyfte upp mig igen. Om och om igen. Ända tills han tagit alla mina känslor, det enda som får mig att fortsätta kämpa, och omvandlat dem till sina.

 

Det är nu jag skulle behöva bryta tystnaden med andetag av någon annan, men det kan jag inte göra förän jag börjar känna. För ni ser, det går inte att leva utan att känna känslor, och det går inte att känna utan att behöva påminas om mina känslor för honom. För de finns alltid där.

Alltid.

När jag har krypit ner i den alldeles för stora sängen och känner hur min hud bränns tänker jag på honom och den första natten vi spenderade ihop, den då han sa att min hud var det underbaraste han visste. Fryser jag känner jag längtan efter hans armar runt om mig och hur han trycker sig tätt tätt intill för att värma mig. Känns allt som vanligt ser jag för mig våra ständiga krig om täcket som pågick hela nätterna tills vi vaknade leendes av vår lilla lek. Vad jag än känner, oavsett om det är glädje, endorfinkickar, hat, dödslängtan, gåshud, stolthet, avsky eller kärlek så är det det som påminner mig om att livet går framåt för honom, medan jag bara springer runt i den labyrint där vi hamnar, vi som inte vågar leva.

 

bildkälla

Jag vet egentligen inte vart jag ska börja, kanske är det därför det gapar tomt här. Kanske är det därför jag lyssnar på pojkar som sjunger falskt i falsett istället för att berätta orden som ständigt skrivs i bläck bakom mitt pannben. Mina historier och iaktagelser. Upplevelser och mardrömmar. Hallucinationer och avsked.

 

Förra sommaren skrev jag om hur jag drog igen gardinerna istället för att låta solen med sina strålar smeka min hud och fylla mig med solskenseufori. Jag tror att det var starten på mitt ras. För det är vad jag har gjort, fallit djupt djupt ner då min värld har raserat. En värld som sakta har pulveriserats, korn för korn gjorda av mina tårar och ivägblåsta ögonfransar. Ända fram tills allt balanserade på en tunn tråd som efter arton års förtunning plötsligt bara gick av. Det slutade på ett hem, då mitt hjärta höll på att sluta slå. Nio veckor i rum med lysrörslampor och människor som skrek i ren ångest att de inte orkade mer mitt i natten, och sedan låg utmattade och apatiska hela dagen efter. Jag var bland dem, jag var en av dem.

 

Diagnoser är oväsentliga, för jag har ändå inte förstått dem. Jag är för fylld av tomhet och längtan bortom gravitationen för att ens förstå dem själv. Mina gula stora, mina små vita och mina ovala tabletter väver in mig i en glaskupa där jag kan sitta med armarna om knäna och nicka instämmande när andra pratar. Låtsas som att jag står där framför dem med mina sommarfräknar precis som varje år. Men egentligen ligger jag nog under det översta jordlagret, ett ensamt ställe som jag delar med gräset och nyckelpigorna. Jag trivs inte, men jag trivs inte någonstans. Så jorden får gömma mig ett tag, tills jag orkar resa mig upp och borsta av mig jorden och kanske krossa glaskupan för att nå fram till däggdjuren framför mig. Men just nu vet jag inte om jag någonsin kommer orka det, vet inte om mina förtvinade muskler eller sotsvarta nervtrådar längre vet hur man gör.

 

Och såklart har jag hittat en pojke också,  en pojke som nog skulle kunna vara den rätta men som nog inte har tillräckligt med hela muskler för att bära oss båda. Därför kommer det inte bli vi, för jag vill inte växa ihop med hans nyckelben och bli en börda. Jag skulle inte kunna leva med den skulden på mina axlar. Och även om han säger att han mer än gärna vill bära mig genom den värld vi skulle kunna skapa tillsammans vid hans vita hus precis vid en sjö, så kommer även han inse efter ett tag att det finns andra flickor med sommarfräknar och rufsigt hår. Och deras historier känns inte som en atombomb inombords, utan de ligger lätt som en fjäder mellan hans fingrar. Och den smärtan, när han sliter av mig snabbt och överumplande, kommer att rasera den värld jag börjat bygga på nytt tusen gånger om. Den kommer dra mig neråt mot jordens brinnande kärna, där smärtan av elden känns som en lättnad jämfört med mitt jordeliv. Därför kan jag inte träffa den här pojken något mer, den enda som kanske skulle kunnat gräva upp mig från jorden, om jag inte hade riskerat att begrava även honom.

 

Så jag sover inte, för jag drömmer bara mardrömmar. Jag älskar inte, för jag är rädd att antingen döda kärleken eller döda min egen själ. Jag lever inte, för att jag egentligen vill dö. Jag hoppas inte, för förhoppningar är vapnet som sargar våra blåslagna kroppar om de inte besannas.

Jag finns nog inte kvar här, inte egentligen.

bildkälla

Jag vaknar vid halv sju, fast det är mer som att jag i en dimma övergår från sömn till vakenhet. I ett tillstånd där det känns precis som att jag tyngdlöst svävar ovanför lakanen, men faller handlöst och brutalt mot den hårda sängen när jag går från mardröm till verklighet. Jag ligger ihopkrupen i fosterställning. När medvetandet börjar komma i fatt slår det mig hårt, som ett slag i magen, att jag egentligen bara går från en mardröm till en annan. Vill somna om, inte behöva vakna, behöva tänka, behöva röra mig, behöva leva.

"Vad är det som händer?" frågade han, kuratorn, när jag som plötsligt stod gråtandes utanför hans arbetsrum hunnit sätta mig ner i den röda soffan, och jag hörde att han var från göteborg. "jag..jag...jag vet inte längre" stammade jag fram och föll ihop mot mina knän. Det raserade. Jag störtade, krossades, utplånades, ödelades helt. Jag raserade, jag föll. Jag grät ut inför en annan levande människa för första gången sedan jag började slita mig själv i stycken, sedan dagen mina tankar varit fyllda med mörker och mina andetag evigt svarta. Han satt tyst ett tag, reste sig sedan upp och öppnade dörren och sa till personen utan som skulle ha sin samtalstid då att det hade dykt upp något akut. Sen satte han sig igen och jag kände hans trygga blick mot min rygg, medan han gav mig den tid jag behövde. Sen pratade vi, och när han sekunden innan jag stängde dörren sa att allt kommer att bli bra så gjorde jag något jag inte gjort på en väldigt lång tid; jag trodde honom faktiskt.

Vid middagsbordet satt dem. Det var de enda tjugo minutrarna de spenderade tillsammans per dag, enda tiden de var en familj. Hon satt tyst mitt emot sina föräldrar, petade med gaffeln i maten. Hon såg i sin fars ögon att han egentligen var på jobbet, vid sin dator, i staden där han föddes, eller var som helst utom precis där vid bordet av ek. Efter några samvetsframtvingade artighetsfraser reste sig hennes föräldrar för att åka och handla, lämnade henne vid bordet med hakan lutad mot knäna. Billyktorna svepte över hennes ansikte när dem åkte iväg i deras röda bil, och tystnaden som återstod i den gula villan var total. Bara en artonårig flickas allt snabbare andetag var vad som hördes, samtidigt som en vulkan fick utbrott inom henne, och hela hennes existens svämmades över av lava.

Det är så idiotiskt. Så självdestruktivt. Så naivt. Att börja hoppas, när jag vet att han egentligen gillar någon annan. Han gillar mig också, det vet vi båda, men jag vet att han gillar henne mer. Ändå börjar jag hoppas. Hoppas när han tar min hand, hoppas när han omsluter mig länge i sin vama famn. Men jag känner honom bättre än han känner sig själv, denna fantastiska människa, och jag ser i hans blick att han vill ge sin evighet till henne. Jag är bara nuet, en tillfällighet. Men ändå tillåter jag mig att börja hoppas, tillåter endorfinet att spridas i min kropp, trots att det är dömt att misslyckas. Men det är nog enda sättet att överleva. När han är det enda som får mig att se en framtid blir hoppet min överlevnadsinstinkt, en instinkt som inte bryr sig det minsta om det är helt befängt och oförståndigt. Som inte bryr sig även om det garanterar att jag kommer dö långsamt, medan mitt hjärta plågsamt rinner ut som tårar genom mina ögon. Och trots att det redan gör ont, ont att se henne, ont att se honom, ont att veta att det hade varit vi om det inte var för henne, ont att veta att jag inte var tillräcklig, så kan jag inte göra något annat än att hoppas. Och det är så idiotiskt.

Kall. Alltid kall. Med sorlet av berusade röster, och musik med så stark bas att den styr hjärtrytmen i bakgrunden satt hon där. Kall, trots alkoholens utvidgande av blodådrorna som brukar skapa en illusion av värme. Kall, trots att hon var i en källarlokal med femhundra dansande kroppar. Kall, trots att hon satt hud mot hud mellan två vänner vid ett runt rött bord med en värmeljuslykta på. Alltid kall.

Det sägs att det som skiljer oss människor från alla djurarter är att vi inte bara vet om våran existens, utan vi vet att vi vet. Så trots att vi är är byggda av samma kött, blod och drifter så är vi ändå lite mer utvecklade, lite mer värda. Vi är inte som djuren, det vet jag, men jag tror inte att det som skiljer oss är om vi är medvetna eller inte, jag tror att det ligger djupare än så. Jag vet att det ligger djupare än så.

Invirad i ett stort lila täcke satt hon i soffan, lät tv:n gå utan att riktigt kolla på den. Kände sig så liten i den stora soffan, men så trygg i skydd av sin sköld av bomull. Hon hade fått upp värmen efter promenaden från bussen där minusgraderna trängde in i hennes skelett, in i varje vrå av hennes kropp. Lätt skakandes satte hon sig där hon nu satt, kände pulsen sänka sitt tempo och kände alla spända muskler slappna av. Trygghet.

Nu är det snart ett nytt år, en ny start på sekunder och hjärtslag som kommer att räknas på precis samma sätt som alla tidigare år. Men det symboliserar en slags återfödelse, nu börjar vi om på ruta ett och försöker forsla det där som inte riktigt gick som planerat ner i gatubrunnarna. Så nu ska jag berätta om något jag inte velat ha i fokus här, därav så låg aktivitet, då det har varit centrum av mitt universum i några månaders tid. Jag ser det som en avslutning, en nyfödelse, ett sätt att sätta ord på allt så jag har något konkret att bränna upp i midvinternatten.

Alla bakar lussebullar, handlar julklappar, tänder levande ljus, räknar snöflingor och drömmer i takt till julmusikens harmoniska toner. Fylls till bredden av något varmt och tröstande i kylan, något att se fram emot. Men det är inte lungt, det är maniskt. Vart man än kollar finns pepparkakor uppradade vars doft äcklar mig, eller ljusslingor som sakta men säkert dras åt runt min hals. Jag vill slänga den brännheta blandningen av smält socker och sirap i alla jullängtandes tindrande ögon. Se gnistan jag själv tappat bort bland snödrivorna dö när sockret kristalliseras mot deras hud. Skratta glädjelöst, känna glasskärvorna från alla krossade julgranskulor skära in i fotsulorna när jag går därifrån. Lägga mig på badrumsgolvet för att drömma om en tid då luften får vara luft, utan iskristaller, förhoppningar eller sockeros. En tid då luften får vara luft, och jag får vara ensam, utan att behöva påminnas om det i varje nejliksdoftande andetag.

Egentligen är han nog perfekt. Med sina tydliga kindben och sin mörka, djupa blick i vilken universum gömt sig. Som utstrålar stjärnor, nebulosor och kometer där han sitter med en nylonsträngad gitarr i handen. Hans fingrar som ömt smeker över strängarna och skapar musik som framkallar ren eufori i mitt tonårshjärta. Skapar en supernova i min existens vars efterskalv rubbar min andning, får mig att vilja nudda den där gyllene huden. Men jag går förbi, och känner hans blick bränna som solen i min rygg. Vet att han vill röra min elfenbenshud lika mycket som jag vill luta mig mot hans nyckelben och försvinna in i hans celler för ett tag. Vara en del av hans universum, andas rymdpartiklar.

Du kan alltid förändra dig, det är något jag alltid värderat i livet. Med lite vilja och diciplin kan du bli vem helst de behöver, det valet finns alltid. Många ser det som ett val mellan den enkla vägen och den svåra, fast det finns egentligen ingen enkelt väg. Vara sig själv och slåss i ensamhet, eller helt enkelt lämna sig själv och gå vidare utan identitet. Ingen av dem kan garantera evig lycka, som så få saker kan.

Jag lever enligt den andra läran, jag är den person de behöver när de behöver den. Vad som helst som gör att jag slipper gå en meter bakom, sitta ett säte bort eller inte få ögonkontakt med någon på en hel dag. En dag i första klass bestämde jag mig. Bestämde mig för att nu räcker det, jag vill också finnas. Så jag och min storasyster gick till stan och köpte helt nya kläder, sådana som de andra hade. Jag vek motvilligt ihop mina favoritkläder och la dem längst in i garderoben och bar mina nya kläder med en påklistrad stolthet. Den dagen pratade mina klasskompisar faktiskt med mig, och jag insåg att om det här är priset man måste betala för att få existera, så ska jag göra det. Så jag lämnade den lilla flickan längst inne i garderoben och välkomnade förändringarna en efter en, tills den lilla flickan helt glömts bort.

Här står jag idag. En sammansättning fragment av vad andra tycker, sagt eller gjort. Mittbena när håret ligger naturligt på vänster sida, ljusa ögonbryn målade mörka, älska jazz mest med vissa vänner, älska indie mest med andra. Dricka kaffe när jag ska vara vuxen, dricka te när jag får bestämma själv. Hålla med om att ja, jag vet, estetare är konstiga med vissa och sedan vara en estetare och älska det mer än luften med andra. Det är så jag lärt mig att överleva, vara älskad av alla, vara allt. Men hur enkelt det än kan verka så fungerar livet tyvärr inte så.

På en svart trästol vid ett runt bord med ett värmeljus på satt vi. Jag skulle svepa fingret genom lågan och såg hur nätt min handled såg ut, jag log. Jag kollade ner på mina lår som såg lagom stora ut i de obekväma jeansen. Jag log ännu mer och drog handen genom mitt nyklippta hår, den där frisyren alla har men som jag aldrig gillat. Insåg att min sneda tand syndes när jag log så jag skyndade mig att sluta. Sneglade till vänster där han satt, hoppades att han skulle kolla på mig. Jag var ju trots allt precis som jag borde vara, exakt just då var jag ju perfekt.

Det var då, i den sekunden då jag såg att han hade fäst blicken några bord till höger på en förälskelse som han sa gått över för några år sedan, jag insåg att det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kommer aldrig att bli henne. Och väl i trygghet i mitt mörka rum släppte jag för första gången sedan första klass ut den lilla flickan ur garderoben, och somnade till hennes tröstande viskningar om att jag gjort allt jag kunnat, men ibland måste man bara låta sig själv finnas.

bildkälla

Sista året på gymnasiet, de har gått i samma klass i snart två och ett halvt år, och hon har varit smygförälskad i honom i två år och fem månader. Sen hon en dag började lägga märke till hans skratt tvärs över klassrummet, hans smala handleder och kände pulsen öka när de satt intill varandra och hon såg hans bröstkorg röra sig i ögonvrån. Men framför allt sen hon började drunkna i hans doft som virvlade i luften när han drog fingrarna genom håret, sträckte sig över henne för att nå gitarren eller bara vände sig mot henne för att le. Hon fyllde lungorna tills de höll på att explodera, försökte fängsla doften där inne, låsa in den och bära med sig den för alltid. Den fick henne euforisk, levande och beroende. Och de var goda vänner, så ingen behövde märka att hon var en missbrukare med honom som drog, hon behövde inte få abstinens. Han fanns alltid där vid en skolbänk intill henne, och förädlade syret hon andades in.

Han har haft andra. Hon har haft andra. Men han finns alltid längst bak i hennes tankar, i sin perfektion och godhet. Hon vet vid det här laget att det aldrig kommer att bli något mellan dem, hon har vetat det länge, så hon har försökt sudda ut honom från sina tankar. Bara se en vän i rutig skjorta, inte försvinna i hans ögon, inte få andnöd, inte vara avundsjuk när han omfamnar andra. Men när hon nu satt på en trång bänk, lite för nära intill honom, och han drog sina fingrar genom sitt hår och det spred sig en bekand doft. Då överväldigade den henne, pressade all luft ur hennes lungorn, som att någon slagit henne riktigt hårt i magen. Och medan hon drog sitt livs djupaste andetag, fyllt av honom, slog det henne att det inte spelar någon roll att det gått två år och fem månader. Hon kommer aldrig komma över honom, så länge det är han som är hennes syre.

bildkälla
(aj vad det gjorde ont att bläddra igenom sida efter sida med sånna här bilder på weheartit)

Jag var elva år, åldern då man börjar upptäcka tankar. Upptäcka sin existens. Jag och mamma var på promenad en solig dag då jag frågade henne vad det läskigaste hon varit med om var. Hon svarade att hon inte visste, att det säkert var när hon låg på sjukhus den där gången vi aldrig pratar om. Sen lämnade vi det, lät frågan flyga ut i universum och fortsatte promenera längs den asfalterade vägen.

Några dagar senare skulle jag för första gången åka ensam med en kompis till sommarbadet en lång skogsväg bort. På min röda cykel och med en ryggsäck cyklade jag iväg och kände mig stolt, vuxen. Enda kravet var att jag skulle ringa när jag var framme och innan jag började cykla hem, förutom det var jag fri. Men tiden flög, och tankarna på att ringa hem hade suddats ut där jag trampade med vind i håret på grusvägen. När jag skulle hem hade det börjat regna, dramatiskt och passande nog, och när jag en halvtimme senare klven in genom ytterdörren med droppande hår och tunga kläder stod min mamma där i sitt förkläde. Ursinnig. Hon skrek, som hon var duktig på att göra hela min barndom, om att jag glömt ringa. Jag bad om ursäkt, säkert tusen gånger, sa att det fortfarande var ljust ute, det var ingen fara. Då sjönk min mor ihop på köksgolvet och lutade sig mot sina knän.
Du vet när du frågade om när jag varit som räddast? Det var en gång när jag var liten och jag och min bästa vän skulle cykla genom en skogsväg hem, och en man kom ut från skogen och skrek att det var en skadad person där inne. När vi följde med för att hjälpa honom så...han..han...tog på oss, och jag har aldrig varit så rädd som då.

Sen satt hon där, tyst, innan hon ställde sig upp och fortsatte laga mat, och jag stod som fastfrusen med en stor jävla klump i halsen. Viskade förlåt och smög sedan iväg till mitt rum för att gråta, för jag visste att min mamma alltid blev sur när jag grät. Jag minns att jag tänkte där jag låg under mitt täcke, att jag inte vet någonting om min mamma. Att hon faktiskt inte är allsmäktig som jag trott, utan bara en människa med genomskinlig hud, precis som jag. Och jag tror det var precis den dagen jag insåg världen är sjuk och opålitlig, och det förändrade allt. För efter den dagen kände jag mig aldrig riktigt trygg igen, för om inte ens min egen mamma kan rädda mig, kan ingen det.

bildkälla

När jag speglar mig ser jag hur mina nyckelben börjat framträda mer och mer under senaste veckorna. Hur skört och svagt det ser ut, när jag var säker på att det det var där under lyckan låg. Det är inte måga kilogram det rör sig om, bara så pass många att jag kommer i de urvuxna jeansen som legat längst inne i garderoben i några skamfyllda år. Och ibland älskar jag det, sekunden efter känns det inte nog, sen känns det hopplöst när jag ser mig i spegeln och ser det sköra. Ser min lilla skrattgrop lysa med sin frånvaro där jag står med spänd och spröd hållning. Det räcker nu, tänker jag när jag ser mina blottade nyckelben. Nu räcker det faktiskt.

bildkälla