Du kan alltid förändra dig, det är något jag alltid värderat i livet. Med lite vilja och diciplin kan du bli vem helst de behöver, det valet finns alltid. Många ser det som ett val mellan den enkla vägen och den svåra, fast det finns egentligen ingen enkelt väg. Vara sig själv och slåss i ensamhet, eller helt enkelt lämna sig själv och gå vidare utan identitet. Ingen av dem kan garantera evig lycka, som så få saker kan.

Jag lever enligt den andra läran, jag är den person de behöver när de behöver den. Vad som helst som gör att jag slipper gå en meter bakom, sitta ett säte bort eller inte få ögonkontakt med någon på en hel dag. En dag i första klass bestämde jag mig. Bestämde mig för att nu räcker det, jag vill också finnas. Så jag och min storasyster gick till stan och köpte helt nya kläder, sådana som de andra hade. Jag vek motvilligt ihop mina favoritkläder och la dem längst in i garderoben och bar mina nya kläder med en påklistrad stolthet. Den dagen pratade mina klasskompisar faktiskt med mig, och jag insåg att om det här är priset man måste betala för att få existera, så ska jag göra det. Så jag lämnade den lilla flickan längst inne i garderoben och välkomnade förändringarna en efter en, tills den lilla flickan helt glömts bort.

Här står jag idag. En sammansättning fragment av vad andra tycker, sagt eller gjort. Mittbena när håret ligger naturligt på vänster sida, ljusa ögonbryn målade mörka, älska jazz mest med vissa vänner, älska indie mest med andra. Dricka kaffe när jag ska vara vuxen, dricka te när jag får bestämma själv. Hålla med om att ja, jag vet, estetare är konstiga med vissa och sedan vara en estetare och älska det mer än luften med andra. Det är så jag lärt mig att överleva, vara älskad av alla, vara allt. Men hur enkelt det än kan verka så fungerar livet tyvärr inte så.

På en svart trästol vid ett runt bord med ett värmeljus på satt vi. Jag skulle svepa fingret genom lågan och såg hur nätt min handled såg ut, jag log. Jag kollade ner på mina lår som såg lagom stora ut i de obekväma jeansen. Jag log ännu mer och drog handen genom mitt nyklippta hår, den där frisyren alla har men som jag aldrig gillat. Insåg att min sneda tand syndes när jag log så jag skyndade mig att sluta. Sneglade till vänster där han satt, hoppades att han skulle kolla på mig. Jag var ju trots allt precis som jag borde vara, exakt just då var jag ju perfekt.

Det var då, i den sekunden då jag såg att han hade fäst blicken några bord till höger på en förälskelse som han sa gått över för några år sedan, jag insåg att det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kommer aldrig att bli henne. Och väl i trygghet i mitt mörka rum släppte jag för första gången sedan första klass ut den lilla flickan ur garderoben, och somnade till hennes tröstande viskningar om att jag gjort allt jag kunnat, men ibland måste man bara låta sig själv finnas.

bildkälla