De frågar mig varför jag inte gillar honom tillbaka, han som är så perfekt med sina snälla blå ögon och i sin svarta vinterrock. Och jag har frågat mig samma sak, tro mig. Och jag har försökt få mig att gilla honom tillbaka, tro mig. Fast egentligen spelar det ingen roll om ni tror mig eller inte, för det kommer inte förändra något. Han har råkat falla för fel flicka, en som egentligen borde vara så omänskligt rätt, men som innerst inne mest bara är omänsklig. För man ska falla för trygghet, snällhet, visdom, avgudan och stabilitet. Han har alla dessa egenskaper, nej, han är alla dessa saker. Men jag skulle vilja att han plötsligt började springa, bara för att han kände att livet kommer ikapp honom när han står stilla, så att jag kan springa ikapp honom och stanna vid hans sida tills vi är hemma. Jag skulle vilja att han inte skulle säga något utan bara följa mig när jag plötsligt kliver på en buss till en annan stad, inte säga åt mig alla saker som är ogenomtänkta. För jag vet att det är ogenomtänkt, men det är precis vad jag behöver just då. Och jag vill inte att han sakligt och blygt ska fråga om han får sova över från andra änden av soffan, utan jag vill att han ska hitta svaret i min beröring. För det är sån han är, denna stabila, vänliga och fantastiska pojke. Sån är inte jag, men ingen nöjer sig med det svaret. 

 

Ingen frågar honom varför han över huvud taget gillar mig, han som är så perfekt med sina snälla blå ögon och i sin svarta vinterrock. Varför han råkat falla för en flicka som hellre klättrar upp på garagetak och hoppar ner i snödrivorna än att sitta inne framför en film med ett glas vin. Som gråter över orättvisor fastän de inte drabbar henne och får blommor att dö hur mycket kärlek hon än ger dem. En som tar minst nio tabletter per dag bara för att fungera och röker lite för många cigaretter till gamla vinylskivor. Som tar kvällspromenader till musik med synthbas bara för att det är enda stunden på dagen hon kan få illusionen av att hjärtat slår, och som kan bli helt paralyserad av stjärnorna på himlen och stå och titta på dem som om inte tiden, världen, kylan eller han fanns. Och just där och då, så finns bara stjärnorna och jag. Det är den enda vettiga förklaring jag har till att det aldrig kommer att bli vi, för han kommer aldrig att komma in i den värld som jag under nitton år byggt upp inom mina skallben. För honom måste jag tvinga mig tillbaka till er värld, tvinga mig ner på jorden och höra att han borde vara perfekt för mig. Men i min värld konstaterar jag att här är inget perfekt, och det är perfekt nog för mig.