På ett garagetak i en sovande stad. Luften är kall dessa dagar, biter i fingrarna mellan vilka en cigarett vilar. Han måttar sträckan ner till marken med blicken och får det till kanske två och en halv-tre meter, tillräckligt för att få några ordentliga skrapsår, kanske till och med en lätt hjärnskakning. Senare, tänker han och tar ett bloss av cigaretten. Han är inte en sån här egentligen, en sån som sitter och grubblar. Speciellt inte på ett tak och speciellt inte på såna här saker. Fast sen ändras ju livet innan vi ens hunnit vänja oss vid senaste förändringen, så ordet egentligen finns inte. Borde strykas ur svenska akademins ordlista helt. Han tar ett bloss till.

När blev det såhär? När slutade svaren vara bara ja eller nej? Då hade man femtio procents chans att välja rätt alternativ, det var enklare då. Allt var enklare förut. Han ler för sig själv medan han långsamt andas ut röken, vilken klycha han har blivit. Men nån gång mellan förut och nu började procenten för att göra rätt minska. Plötsligt hade man noll komma tre procents chans att klara situationen. Risken har övervägt vinsten, men gör man inget står man stilla. Livet stannar upp och tar slut, enda sättet att ta sig vidare är genom att välja olika vägar. Men i början kändes det ganska roligt, få chansa hur som helst och se utgången som ett äventyr. Med ungdomsattityden att inget kan skada mig slänger man sig ut över klippkanten. Första gången det blev katastrofalt fel förstod man inte riktigt vad som gjorde så ont, man reste sig upp på ostadiga ben, men tog ny sats så fort benen åter börjat bära. Men man klarar inte att slås i bitar särskilt många gånger, för fan vad det gör ont. Obeskrivligt och skrämmande ont. Han fimpar cigaretten mot takplattan och fumlar med frusna fingrar fram en ny som han tänder. Tar ett bloss.

Det är där emellan någonstans han befinner sig nu. Utan att kunna landa på fötter och utan att kunna stå kvar på klippkanten. För han vet att hon kommer att krossa honom, det är sån hon är. Men hon finns i hans liv, mer än finns. Hon har tagit över hans liv. Så han måste välja vad han ska göra näst, men hon finns med i alla alternativ. Han inser att inget kommer bli smärtfritt, han har noll procents chans att komma undan hel. Så han tänker att om jag hoppas här, ner för garagetaket, kan jag kanske skynda på den ofrånkomliga smärtan. Då slipper jag sitta här och vänta på den. Fungerar det så? Han väntar inte tills han kommit fram till ett svar utan slänger sig bara ut med en glödande cigarett i handen. För vad har han att förlora, egentligen?

bildkälla

"Vart gick det fel? Vad hände egentligen längs vägen? Svara mig, snälla."
Desperationen i mina ord gick inte att ta miste på. För någonstans hade något gått fel, väldigt fel. Det måste det ha gjort. För annars hade hans liv inte sett ut såhär. Då hade han inte viskat de ord han gjorde, precis innan alkoholen fick honom att somna i min säng. Och annars hade jag inte suttit uppe hela natten och räknat hans andetag medan jag väntade på att han skulle vakna. Han flackade inte ens med blicken när jag ställde frågan, han bara satt där och mötte min blick. Andades. Och jag hörde orden jag vill dö i varenda jävla andetag.

Han vet svaret. Det är klart han vet. Han har haft flera år på sig att tänka igenom det, vända och vrida på varje minne tills det är helt utnött. Och dagen han lyckats lägga ihop det sista minnena, och insåg vad som varit svaret hela tiden, bestämde han sig för att stänga in det. Lite för sin egen skull, lite för andras. Han såg den dagen som en nystart, att nu hade han gjort bort allt tänkande och kunde börja leva. Och levde gjorde han, så pass mycket att leendet föll sig naturligt och allt inlåst mörker stannade i hans kropp. Han tänkte inte ens på det själv, han slutade tänka över huvud taget. Jag trodde till och med på honom, att det mörka var borta på riktigt. Och kanske hade jag gjort det idag också, om han hade gjort allt lite annorlunda. Fortsatt tänka, i alla fall ibland.

Han log i sin tystnad, och leendet gjorde mig osäker. Kanske log han för att han var för uppgiven för att göra något annat, eller kanske log han för att han visste att han hade gjort sitt bästa för att försöka dölja det, även fast det inte hade gått. Kanske tänkte han bara på något roligt. Jag vet faktiskt inte. Men den tystnaden, när jag väntade på hans svar, var den längsta i mitt liv.

"Du undrar vad som gick fel?"
Jag nickade. Han log.
"Jag föddes."

bildkälla

Jag minns att jag läste en bok när jag var yngre. En blå bok, som jag lånade på den svåra avdelningen på vårt lågstadiebibliotek. Jag kämpade nog med ungefär vart tionde ord, men som den envisa flickan jag var fortsatte jag tills jag var fast i bokstävernas värld. Boken handlade om kärlek, och allt jag minns från den är en blå sten och uttrycket fjärilar i magen. Det var det första steget jag tog in i kärlekens omvälvande och oändliga värld, och därför har jag alltid tänkt att riktig kärlek är fjärilar i magen, det är så man känner igen den.

Men ni vet också att kärlek när man är sju och när man är femton är två olika världar, och därför har min dröm om fjärilar i magen bleknat med min barnsliga naivitet och blödande hjärta. Ibland har jag till och med tänkt att det är ett löjligt uttryck, varför skulle det kännas så när man är kär när jag inte ens känt ett lätt vingslag under hela min livstid?

Men när vi låg där, hand i hand, och du kysste mig lätt, då kände jag det. Miljoner vackra fjärilar som flög omkring i min kropp. Och då visste jag att kärlek blir aldrig mer äkta än den här stunden, med en ung flickas återfunna drömmar, bland undersköna vingars lätta slag, men framförallt, med dig.

bildkälla

Vi träffades i en hall på en fest. Jag tappade balansen när jag skulle ta på mig högra sko och greppade tag i hans tatuerade arm. Han var två år äldre än mig. Han bodde själv i en etta högst upp i ett höghus av betong på andra sidan stan berättade han. Jag hade tänkt ta bussen hem, men han övertygade mig att stanna där i hallen med honom. Vi satt mot en garderobsdörr omringade av slitna skor och pratade och skrattade. Vi kysstes, och han hade skäggstubb som kittlade mot mina rosiga kinder.

Innan jag skulle lyckas få på mig även min vänstra sko och ta sista nattbussen hem så sa han något som jag tror jag aldrig kommer att glömma.

Vi är unga. Vi måste sjunga och dansa, vi måste leva. Vi måste, bara för att vi kan.

Det var det han sa till mig, och av någon anledning gick de orden rakt in i mitt hjärta. Så egentligen är den här texten inte mycket mer än de lätt berusade orden jag fick höra av en pojke som är två år äldre än mig, innan han sa
godnatt lilla flicka, väx aldrig upp.

bildkälla

Han sa till mig att han inte mindes senast han hört sitt hjärta slå, senast han suttit stilla länge nog för att hinna höra det rytmiska dunkandet.
Hela hans liv hade han blivit tillsagd, nästan beordad, att fånga dagen och leva varje dag som att den var hans sista.
Men när äventyr gömmer sig bakom varje hörn,
och man går på dem bara för att man är rädd att det är sitt sista hinner man inte höra de pulserande slagen, och då min vän, hör man inte när hjärtat håller på att slutar slå.
Det var det som hände honom under tiden han var besatt av deras rädsla för tiden. Det var det som förstörde honom. Det var dom som förstörde honom.

bildkälla

Jag fick ett sms igår natt, jag vaknade till och kollade yrvaket på meddelandet som dykt upp på mig gamla nokia.
Jag saknar dig, tänker på dig varje dag,
stod det och var från en gammal vän. En sådan man gick hem till efter skolan och drack saft och fnittrade med, en sån man var så mycket mer att alla band ihop våra namn till ett. Men som en väldigt vis kvinna jag träffade en gång sa, tonåren är helvetet på jorden, så brast mycket och på något sätt började vi glida ifrån varandra. Det händer alla, det är livets gång, var allt vi sa till varandra och tänkte att det här var början ett nytt och ännu ljusare kapitel i våra liv. Men när hela ens liv plötsligt rämnar i frånvaro av ens allra käraste vän förändras man, man stiger in i ett mörker som man aldrig riktigt väntat sig. Man känner det som mest när man kommer hem till ett tomt hus och sätter sig vid det svarta bordet med tusen runda ringar av för varma tekoppar och dricker sin saft i tystnad, det är då känner man att man har förlorat något, en del av sig själv.

Därför visste jag inte vad jag ska svara på det korta meddelandet som hade betytt så enormt mycket för fem år sedan. För det är för sent för det här nu, det är för sent för förändring, övertalade jag mig själv och skickade ett kort svar innan jag somnade om.
jag saknar mig med, varje dag.

bildkälla

Filosoferna säger
jag känner, därför finns jag
och det var det hon hade levt efter hela sitt liv varenda gång existensångesten slog till. Då brukade hon sträcka ut sin hand mot en spegel och nudda sin spegelbild med fingertopparna, och så fort hon kände den kalla ytan mot sin hud och den intensiva känslan man bara kan få av att se sig själv så visste hon att hon fanns. Men inget av det här stämde längre, nu för tiden kände hon ingenting. Allt hon rörde vid kändes likadant och alla tankar gav upphov till samma likgiltighet.

Förutom när hon var med honom. Då blev universum begripligt, allt hon rörde i hade olika ytor och hon var säker på att hon fanns. Men så fort de inte var nära varandra så försvann hon in i sig själv, hon slutade finnas. Hon var bara kapabel att känna när han var vid hennes sida, när hon plötsligt existerade mer än någonsin.

Det var därför hon skrev om filosofernas visdomsord på sista sidan i matteboken,
jag finns, därför känner jag,
för hon kände bara när hon fanns, och hon fanns bara med honom.

bildkälla

Förtränga; ofrivilligt undantränga (till det undermedvetna)

Exempel;
Hans upplevelser under kriget gick inte att förtränga

Jag förträngde att han älskade någon annan och hoppades ändå.


(sen när jag såg det med egna ögon så sa min hjärna att jag inte haft någon aning, men någonstans visste jag att jag hade vetat hela tiden)

bildkälla

Det fanns en tid när ni var unga som mig

ni brukade drömma, allt ordnar ju sig.

Trots det föll ni länge och svårt

och landa på marken trasigt och hårt,

ställde er upp och tänkte aldrig igen

sen växte ni upp, växte igen.

 

Nu säger ni att ni är äldre och visare än jag

Det är en fas jag går igenom, en fas där jag är svag

För era erfarenheter, de glömde ni kvar

I tiden ni levde, i livet som var,

den där jag blev kvar.

bildkälla

När jag kollade igenom bilderna jag sett tusen gånger tidigare,
så stod han plötsligt i bakgrunden,
stirrandes
ut i ingenting.
När jag frågade honom dagen efter vad han tänkt på,
så log han.
Sen sa han
världen är inte redo för tänkare som oss,
inte än.

Men min vän,
när jag såg dig gå iväg så förstod jag.
Det är inte världen som behöver tid.
Det är du,
som inte är redo för dina tankar.
inte än.

bildkälla

Det är för pojken som slängde sin dagbok i havet och spottade efter den när den sjönk för att glömmas, och för en annan pojke som byggde en modell av sin skola med allt lego han hade och gråtandes kastade ut den från tionde våningen. Det är för flickan med missfärgat brunt hår som vattnar sin blomma lite för sällan bara för att få känna sig betydelsefull genom att få den levande igen. För storebrodern som inte fick vara en del i sitt halvsyskons liv eftersom han var för 'olämplig', och för kvinnan som varje månad skickar vykort till den hon älskar trots att det var år sedan hon fick svar sist. Det är för mamman som har sparat skärvorna av porslinsfågeln som krossades medan hon fick ett missfall och för pappan som pågrund av förlusten aldrig riktigt var närvarande igen, eller lyckades glädjas åt barnet de fick ett år senare. Men mest för pojken som aldrig fått en andra chans och som står med fickan full av tändstickor och en brinnande sticka i handen mitt i natten.

Det är för oss jag gör det här tänkte han och slängde tändstickan, och med flammorna i ögonvrån gick han därifrån och lämnade den brinnande ladan bakom sig.

bildkälla

Det var fint, ja riktigt fint. Hur du sa att vi var som världens vackraste bok, sådär nött och älskad. En sån med sidor nästan oläsbara av lyckotårar och med en brun fläck på sida hundratrettioett från teet som dracks en filosofisk natt, en bok med understrukna rader och små noteringar i sidorna och på första sidan en kärlekförklaring i spretig skrivstil. En sån där som man försvinner i och läser natt och dag så man glömmer bort att man lever här och nu. Sen känns det som att något har dött när sista sidan kommer och man önskar att man kunde sudda ut ordet slut för alltid. Det sorgliga är att det går inte, och kanske är det lika bra, för längst inne vet man att sagan faktiskt tog slut där.
Men du sa att det man måste komma ihåg är att bara för att allt efter sida tvåhundrafem gjorde för ont för att bli nedskrivet gör inte det boken mindre vacker, historia som pågår mellan sida ett fram till sida tvåhundrafem kommer aldrig aldrig aldrig att glömmas.
Så det var fint,
ja riktigt fint hur du lyckade avslutade vår historia utan ordet
slut.

bildkälla

Du har hört den tusen gånger, den där låten. Den där förbannade låten, den som spelas om och om igen och etsar sig in i våra huvuden. Bränner sig in i våra hjärtan.
Vissa låtar minns man precis vad man tänkte på första gången man hörde den och vissa, som den här, minns man bara till en speciell händelse. Den här låten är hans, och kommer alltid att vara hans. För om jag anstränger mig jag kan fortfarande se orden på min hud, trots att bläcket för länge sedan nötts bort. Orden som han skrev längs min handled en regnig natt i september med sin finaste handstil, medan låten spelades på den brusiga radion. Han sa att han inte riktigt förstod texten men att den av någon anledning var det vackraste han någonsin hört, att det kändes som att det var hans låt. Och jag förstod inte vad det innebar förens jag en tid senare låg ensam i min säng med hans ord om att hans kärlek inte var till mig ekandes i huvudet och den brusiga radion i bakgrunden. Den spelande just den sången, och när jag kände hur ont det gjorde och hur det brände i huden insåg jag att det var hans låt, och alltid kommer att vara det.
Man märker inte hur ofta man hör en låt, hur den spelas i bakgrunden på alla kafén och finns i alla reklamer, förens man slutar andas så fort den spelas och varje ton skär in i ens hjärta. Och om jag anstränger mig kan jag fortfarande se orden på min handled, ja, jag kan fortfarande se hans ord flöda längs min pulsåder,
orden hallelujah, hallelujah.

bildkälla

Det sägs att man lär sig av sina misstag, att man blir lite visare av varje erfarenhet. För man var tvungen att falla oräknerliga gånger innan man lärde sig gå, och ännu fler gånger innan man lärde sig springa. Det tog fem år att lära sig skriva bokstäverna i sitt namn, och sedan ett år till av spegelvända bokstäver för att lära sig de resterande tjugotre. Det krävdes en bortgång och tusen frågor innan man till slut förstod döden, och sen ett litet misstag och tusen frågor till innan man fruktade den. Sedan behövdes många timmar av böner och lovsånger för att sluta vara rädd för döden, sedan ännu fler timmar av plågat tvivel om himlens finns.
Och på något sätt lyckades vi lära oss det här, allt som behövdes var tid och misstag på misstag.

Därför förbannar jag mig själv för att den oönskade, obesvarade och obotliga kärleken gör lika ont nu som då,  för jag är lika ovetande som ett barn om kärleken, trots att jag fallit och rest mig flera gånger om. Ända skillnaden är att nu vet jag i alla fall att jag kan fly utan att falla, skriva hundra brev till dig(som jag postar utan frimärke) medan jag väntar på att du ska sluta älska den andra, och framför allt vet jag att vad som än händer kommer lidandet en dag ta slut och vi kommer försvinna och glömmas för alltid.
(och då är allt jag kan göra att hoppas på att himlen inte finns)

bildkälla

Han låg i gräset med en sko i ena handen och andades djupa andetag. Han skrattade till när han insåg hur absurd hela situationen var, men skrattet övergick i stillsamt gråt.

Det hade börjat för ungefär två månader sedan på precis det här stället, de hade suttit och väntat på soluppgången tillsammans och utan att de förstod vad som hade hänt var de plötsligt upp över öronen förälskade i varandra. Hon var allt han såg och hennes leende var det vackraste han någonsin sett. Men han var rädd att hon skulle försvinna från honom en dag, så han bestämde sig för att vad som än händer måste han bevaras på något sätt, så en natt när hon låg och sov passade han på. Han smög upp och hämtade en kniv i köket och sedan tog han hennes ena sko och började noga rista in 'kasper var här' på undersidan, där skulle hon inte upptäcka det i första taget. Veckorna gick och en dag stod hon där utan sitt leende och viskade att de behövde prata, hon hade träffat någon annan och hon var verkligen ledsen, men de skulle ju kunna vara vänner ändå.

I tre veckor var hans liv i spillror, men han tänkte att han kunde trösta sig med att han ändå alltid fanns med henne på något sätt, men förstod efter många plågsamma nätter att så länge hans namn fanns på hennes sko skulle han aldrig kunna gå vidare. Han skulle aldrig få henne ur huvudet och han skulle få leva i ruiner resten av sitt liv. Så en natt klättrade han ut genom sitt fönster och sprang till hennes hus, och han visste att altandörren alltid var öppen så han smög in. Han blev stående blundandes ett tag när hennes doft, som han försökt förtränga så länge, slogs mot honom och när han slutligen öppnade ögonen såg han skorna några meter framför sig. Han skyndade sig att greppa vänsterskon och sprang sedan allt han kunde iväg från hennes doft, hennes andetag, iväg från henne. Han fortsatte springa tills han kom upp på kullen där de kyssts för första gången där han andfått föll ihop i det daggfuktiga gräset. Hans skratt övergick i tårar, och han låg där och grät ända tills solen började gå upp. Han grät för den förlorade kärleken, avundsjukan på den som nu fick hålla om henne, och lite för att han visste att han var borta ur hennes liv för alltid.

Och när han gick hem från kullen där de kyssts för första gången, för att äntligen gå vidare i livet, lämnade han kvar en vänstersko med inskriptionen
'Kasper var här, en sista gång".

bildkälla

Det var på en brygga som sträckte sig ut i det oändliga havet det hände. På bryggan där det satt två unga, men redan förstörda, pojkar och pratade om ingenting. Eller snarare, den långa pojken med fräknar pratade oavbrutet i sin eviga rädsla för tystnad och hans vän med de blå ögonen lyssnade lydigt som han var uppfostrad till att göra. Pojken med somriga fräknar svamlade automatiskt på om att den värsta tystnaden som finns är den som dånar när man kommer hem till ett tomt hus, hur tystnaden liksom hånar en och ekar i huvudet.
Det var då pojken med de blå ögonen plötsligt berättade det,
och det var då den fräkniga pojken blev så tyst att han hörde sina andetag för första gången i sitt liv.

Har du någonsin undrat vilken den värsta tystnaden är?
Det är den som uppstår sekunderna efter att ens bästa vän berättar att den vill dö, när man egentligen inte vet vad man ska säga men måste välja precis rätt ord,
innan det är för sent.

bildkälla

Min bror, min lilla lilla bror med glasögonen på näsan och alltid en tjock bok under armen. Böcker med rubriker som jag inte ens förstår, atomklyvning och svarta hål, men som du läser och älskar. Jag var rädd att de andra i din klass skulle lämna dig utanför, för människor har svårt för ordet annorlunda, men du har inte ens märkt att ni räknar sekunder tillsammans i skolan. För dig existerar bara forskarnas heliga ord nedskrivna på tunna papper, och dessa ord är din lag. Men min bror, jag glömde att leta efter pojken bakom de advancerade orden, den lilla pojken som letade efter djur i molnen (innan du läste att molnen inte är sockervadd utan är små små vattendroppar), och jag kom inte ihåg honom förens du stod framför mig utan dina glasögon och höll en bok om gravitation med ett hårt grepp i handen och sa,

hur kan man kalla Newton för ett geni, och varför nämns han som en hjälte i historieböckerna när han bara genom att uttala ordet tyngdlag krossade alla drömmar om att en gång kunna sväva iväg från jorden? Det känns som att jag för varje dag trycks lite mer mot marken och gravitationen hindrar mig från att resa mig. Newton hindrar mig från att resa mig.

Och plötsligt såg jag bara pojken som drömde om ett liv i tyngdlöshet.
Så min bror, lägg undan böckerna som fick dig att tvivla på friheten och fortsätt leta djur bland molnen tills du en dag listar ut ett sätt att sväva iväg, och då min bror, då ska vi stå tillsammans och skratta åt newtons lögner.

bildkälla

När han satt på bussen till skolan var han en kung, solen sken bara för honom och alla beundrad hans skönhet och avundades hans krona. Ja, det var så det kändes, som att jorden var hans och för första gången på fyra år mötte han folks ögon utan att vika med blicken. Fyra år av att försöka gömma sig, villket inte var särskilt svårt eftersom det som hände för fyra år sedan var att han försvann. Då inträffade första dagen, på något som visade sig pågå väldigt länge, då han inte fick ögonkontakt med någon. ingen. alls. Det var som att ingen hade märkt om han gått, lika lite som att någon någonsin märkt att han kommit. I deras ögon var han luft, så snart därefter blev han det i sina ögon också.
Plötsligt en dag hade hon trillat in i honom och hon hade tittat honom i ögonen och sagt förlåt. Hon hade sett honom, det var som att en förtrollning var bruten och att han äntligen blivit synlig igen. För första gången på fyra år hade han kännt sig varm, sedd och mänsklig.
Dagen efter när han satt på bussen var han en kung, och han längtade tills han skulle se henne igen och han skulle säga hej till flickan som räddat honom från osynligheten, hans egen prinsessa. Men samtidigt som han såg henne gick hon rakt förbi honom, utan att känna igen honom eller ens förstå att de någonsin hade pratat.
utan att se honom.
I samma stund dog kungen, och allt som återstod var en ensam pojke med en trasig krona och en hopplöshet som inte kan beskrivas i ord, men vad gör det när allt han ändå är, och någonsin kommer bli,
är luft?

bildkälla