Filosoferna säger
jag känner, därför finns jag
och det var det hon hade levt efter hela sitt liv varenda gång existensångesten slog till. Då brukade hon sträcka ut sin hand mot en spegel och nudda sin spegelbild med fingertopparna, och så fort hon kände den kalla ytan mot sin hud och den intensiva känslan man bara kan få av att se sig själv så visste hon att hon fanns. Men inget av det här stämde längre, nu för tiden kände hon ingenting. Allt hon rörde vid kändes likadant och alla tankar gav upphov till samma likgiltighet.

Förutom när hon var med honom. Då blev universum begripligt, allt hon rörde i hade olika ytor och hon var säker på att hon fanns. Men så fort de inte var nära varandra så försvann hon in i sig själv, hon slutade finnas. Hon var bara kapabel att känna när han var vid hennes sida, när hon plötsligt existerade mer än någonsin.

Det var därför hon skrev om filosofernas visdomsord på sista sidan i matteboken,
jag finns, därför känner jag,
för hon kände bara när hon fanns, och hon fanns bara med honom.

bildkälla