Vi träffades i en hall på en fest. Jag tappade balansen när jag skulle ta på mig högra sko och greppade tag i hans tatuerade arm. Han var två år äldre än mig. Han bodde själv i en etta högst upp i ett höghus av betong på andra sidan stan berättade han. Jag hade tänkt ta bussen hem, men han övertygade mig att stanna där i hallen med honom. Vi satt mot en garderobsdörr omringade av slitna skor och pratade och skrattade. Vi kysstes, och han hade skäggstubb som kittlade mot mina rosiga kinder.

Innan jag skulle lyckas få på mig även min vänstra sko och ta sista nattbussen hem så sa han något som jag tror jag aldrig kommer att glömma.

Vi är unga. Vi måste sjunga och dansa, vi måste leva. Vi måste, bara för att vi kan.

Det var det han sa till mig, och av någon anledning gick de orden rakt in i mitt hjärta. Så egentligen är den här texten inte mycket mer än de lätt berusade orden jag fick höra av en pojke som är två år äldre än mig, innan han sa
godnatt lilla flicka, väx aldrig upp.

bildkälla