Jag fick ett sms igår natt, jag vaknade till och kollade yrvaket på meddelandet som dykt upp på mig gamla nokia.
Jag saknar dig, tänker på dig varje dag,
stod det och var från en gammal vän. En sådan man gick hem till efter skolan och drack saft och fnittrade med, en sån man var så mycket mer att alla band ihop våra namn till ett. Men som en väldigt vis kvinna jag träffade en gång sa, tonåren är helvetet på jorden, så brast mycket och på något sätt började vi glida ifrån varandra. Det händer alla, det är livets gång, var allt vi sa till varandra och tänkte att det här var början ett nytt och ännu ljusare kapitel i våra liv. Men när hela ens liv plötsligt rämnar i frånvaro av ens allra käraste vän förändras man, man stiger in i ett mörker som man aldrig riktigt väntat sig. Man känner det som mest när man kommer hem till ett tomt hus och sätter sig vid det svarta bordet med tusen runda ringar av för varma tekoppar och dricker sin saft i tystnad, det är då känner man att man har förlorat något, en del av sig själv.

Därför visste jag inte vad jag ska svara på det korta meddelandet som hade betytt så enormt mycket för fem år sedan. För det är för sent för det här nu, det är för sent för förändring, övertalade jag mig själv och skickade ett kort svar innan jag somnade om.
jag saknar mig med, varje dag.

bildkälla