Min bror, min lilla lilla bror med glasögonen på näsan och alltid en tjock bok under armen. Böcker med rubriker som jag inte ens förstår, atomklyvning och svarta hål, men som du läser och älskar. Jag var rädd att de andra i din klass skulle lämna dig utanför, för människor har svårt för ordet annorlunda, men du har inte ens märkt att ni räknar sekunder tillsammans i skolan. För dig existerar bara forskarnas heliga ord nedskrivna på tunna papper, och dessa ord är din lag. Men min bror, jag glömde att leta efter pojken bakom de advancerade orden, den lilla pojken som letade efter djur i molnen (innan du läste att molnen inte är sockervadd utan är små små vattendroppar), och jag kom inte ihåg honom förens du stod framför mig utan dina glasögon och höll en bok om gravitation med ett hårt grepp i handen och sa,

hur kan man kalla Newton för ett geni, och varför nämns han som en hjälte i historieböckerna när han bara genom att uttala ordet tyngdlag krossade alla drömmar om att en gång kunna sväva iväg från jorden? Det känns som att jag för varje dag trycks lite mer mot marken och gravitationen hindrar mig från att resa mig. Newton hindrar mig från att resa mig.

Och plötsligt såg jag bara pojken som drömde om ett liv i tyngdlöshet.
Så min bror, lägg undan böckerna som fick dig att tvivla på friheten och fortsätt leta djur bland molnen tills du en dag listar ut ett sätt att sväva iväg, och då min bror, då ska vi stå tillsammans och skratta åt newtons lögner.

bildkälla