På ett garagetak i en sovande stad. Luften är kall dessa dagar, biter i fingrarna mellan vilka en cigarett vilar. Han måttar sträckan ner till marken med blicken och får det till kanske två och en halv-tre meter, tillräckligt för att få några ordentliga skrapsår, kanske till och med en lätt hjärnskakning. Senare, tänker han och tar ett bloss av cigaretten. Han är inte en sån här egentligen, en sån som sitter och grubblar. Speciellt inte på ett tak och speciellt inte på såna här saker. Fast sen ändras ju livet innan vi ens hunnit vänja oss vid senaste förändringen, så ordet egentligen finns inte. Borde strykas ur svenska akademins ordlista helt. Han tar ett bloss till.

När blev det såhär? När slutade svaren vara bara ja eller nej? Då hade man femtio procents chans att välja rätt alternativ, det var enklare då. Allt var enklare förut. Han ler för sig själv medan han långsamt andas ut röken, vilken klycha han har blivit. Men nån gång mellan förut och nu började procenten för att göra rätt minska. Plötsligt hade man noll komma tre procents chans att klara situationen. Risken har övervägt vinsten, men gör man inget står man stilla. Livet stannar upp och tar slut, enda sättet att ta sig vidare är genom att välja olika vägar. Men i början kändes det ganska roligt, få chansa hur som helst och se utgången som ett äventyr. Med ungdomsattityden att inget kan skada mig slänger man sig ut över klippkanten. Första gången det blev katastrofalt fel förstod man inte riktigt vad som gjorde så ont, man reste sig upp på ostadiga ben, men tog ny sats så fort benen åter börjat bära. Men man klarar inte att slås i bitar särskilt många gånger, för fan vad det gör ont. Obeskrivligt och skrämmande ont. Han fimpar cigaretten mot takplattan och fumlar med frusna fingrar fram en ny som han tänder. Tar ett bloss.

Det är där emellan någonstans han befinner sig nu. Utan att kunna landa på fötter och utan att kunna stå kvar på klippkanten. För han vet att hon kommer att krossa honom, det är sån hon är. Men hon finns i hans liv, mer än finns. Hon har tagit över hans liv. Så han måste välja vad han ska göra näst, men hon finns med i alla alternativ. Han inser att inget kommer bli smärtfritt, han har noll procents chans att komma undan hel. Så han tänker att om jag hoppas här, ner för garagetaket, kan jag kanske skynda på den ofrånkomliga smärtan. Då slipper jag sitta här och vänta på den. Fungerar det så? Han väntar inte tills han kommit fram till ett svar utan slänger sig bara ut med en glödande cigarett i handen. För vad har han att förlora, egentligen?

bildkälla