Det var fint, ja riktigt fint. Hur du sa att vi var som världens vackraste bok, sådär nött och älskad. En sån med sidor nästan oläsbara av lyckotårar och med en brun fläck på sida hundratrettioett från teet som dracks en filosofisk natt, en bok med understrukna rader och små noteringar i sidorna och på första sidan en kärlekförklaring i spretig skrivstil. En sån där som man försvinner i och läser natt och dag så man glömmer bort att man lever här och nu. Sen känns det som att något har dött när sista sidan kommer och man önskar att man kunde sudda ut ordet slut för alltid. Det sorgliga är att det går inte, och kanske är det lika bra, för längst inne vet man att sagan faktiskt tog slut där.
Men du sa att det man måste komma ihåg är att bara för att allt efter sida tvåhundrafem gjorde för ont för att bli nedskrivet gör inte det boken mindre vacker, historia som pågår mellan sida ett fram till sida tvåhundrafem kommer aldrig aldrig aldrig att glömmas.
Så det var fint,
ja riktigt fint hur du lyckade avslutade vår historia utan ordet
slut.

bildkälla