"Vart gick det fel? Vad hände egentligen längs vägen? Svara mig, snälla."
Desperationen i mina ord gick inte att ta miste på. För någonstans hade något gått fel, väldigt fel. Det måste det ha gjort. För annars hade hans liv inte sett ut såhär. Då hade han inte viskat de ord han gjorde, precis innan alkoholen fick honom att somna i min säng. Och annars hade jag inte suttit uppe hela natten och räknat hans andetag medan jag väntade på att han skulle vakna. Han flackade inte ens med blicken när jag ställde frågan, han bara satt där och mötte min blick. Andades. Och jag hörde orden jag vill dö i varenda jävla andetag.

Han vet svaret. Det är klart han vet. Han har haft flera år på sig att tänka igenom det, vända och vrida på varje minne tills det är helt utnött. Och dagen han lyckats lägga ihop det sista minnena, och insåg vad som varit svaret hela tiden, bestämde han sig för att stänga in det. Lite för sin egen skull, lite för andras. Han såg den dagen som en nystart, att nu hade han gjort bort allt tänkande och kunde börja leva. Och levde gjorde han, så pass mycket att leendet föll sig naturligt och allt inlåst mörker stannade i hans kropp. Han tänkte inte ens på det själv, han slutade tänka över huvud taget. Jag trodde till och med på honom, att det mörka var borta på riktigt. Och kanske hade jag gjort det idag också, om han hade gjort allt lite annorlunda. Fortsatt tänka, i alla fall ibland.

Han log i sin tystnad, och leendet gjorde mig osäker. Kanske log han för att han var för uppgiven för att göra något annat, eller kanske log han för att han visste att han hade gjort sitt bästa för att försöka dölja det, även fast det inte hade gått. Kanske tänkte han bara på något roligt. Jag vet faktiskt inte. Men den tystnaden, när jag väntade på hans svar, var den längsta i mitt liv.

"Du undrar vad som gick fel?"
Jag nickade. Han log.
"Jag föddes."

bildkälla