Jag minns att jag läste en bok när jag var yngre. En blå bok, som jag lånade på den svåra avdelningen på vårt lågstadiebibliotek. Jag kämpade nog med ungefär vart tionde ord, men som den envisa flickan jag var fortsatte jag tills jag var fast i bokstävernas värld. Boken handlade om kärlek, och allt jag minns från den är en blå sten och uttrycket fjärilar i magen. Det var det första steget jag tog in i kärlekens omvälvande och oändliga värld, och därför har jag alltid tänkt att riktig kärlek är fjärilar i magen, det är så man känner igen den.

Men ni vet också att kärlek när man är sju och när man är femton är två olika världar, och därför har min dröm om fjärilar i magen bleknat med min barnsliga naivitet och blödande hjärta. Ibland har jag till och med tänkt att det är ett löjligt uttryck, varför skulle det kännas så när man är kär när jag inte ens känt ett lätt vingslag under hela min livstid?

Men när vi låg där, hand i hand, och du kysste mig lätt, då kände jag det. Miljoner vackra fjärilar som flög omkring i min kropp. Och då visste jag att kärlek blir aldrig mer äkta än den här stunden, med en ung flickas återfunna drömmar, bland undersköna vingars lätta slag, men framförallt, med dig.

bildkälla