Dröm, min käraste
Han föddes med ambitioner som skulle räckt till månen. Han skulle rädda liv, han skulle bli känd, han skulle hitta botmedlet för cancer, han skulle bli miljonär, han skulle flyga genom livet på moln. Det enda han inte planerade att göra var att hitta kärleken, men ironiskt som livet är träffade han en flicka med lockigt hår och oändliga ögon. Mig.
Tjuvkika, min käraste
Människor som han, som ser möjligheter i allt, är det mest sällsynta och värdefulla vi har. Hela vår värld står i skuld till drömmarna, för allt vi ser är resultatet av några människors orealistiska planer som förvånansvärt nog lyckats. Därför är kärleken det farligaste vi har, det drar ner drömarna till jorden där de vänjer sig vid cement och plastgräs.
Blunda, min käraste
Så med kärleken dog ambitionerna och månen slocknade. Han behövde inte rädda fler liv än hennes och de behövde inga pengar för att flyga på moln. Den lilla pojken som drömde om att bli ihågkommen i historieböckerna blev blott till ett minne av barnslig naivitet. Han hade stannat upp, hon hade stannat upp honom, om så bara för några dagar, men istället för att fortsätta jaga sina drömmar blev han kvar i hennes oändliga ögon.
Andas, min käraste
Men hon glömde aldrig ambitionerna som fick henne att falla för honom, hon ville följa med honom till månen, inte hindra honom från att åka. Hon anade inte att drömmarna höll på att blekna när han sa att han ville vänta några år, leva några år, andas några år, så hon valde att vänta med honom. Och de väntade, och väntade, och väntade. Vi väntar fortfarande.

Så andas min käraste, du är bara en människa.
Blunda min käraste, så du inte drunkar i mina oändliga ögon igen.
Tjuvkika min käraste, så du ser att jag alltid står bredvid dig ändå.
Och dröm min käraste, precis som du är skapad till att göra.

bildkälla

Det var en lek.
Ett spel han spelade mot världen.
Men egentligen var det mer än ett spel, det var ett sätt att sortera ut de goda människorna mot det onda. De som bryr sig och de som lever livet med stängda ögon.
Reglerna var enkla. Han lämnade ut så lite som möjligt om sig själv, bara små små detaljer då och då, som bara kunde uppfattas av de ögon som var vana att se längre än bara huden. Han levde helt oklanderligt, men när människor tänkte på honom fick de inget grepp om hur han egentligen var, som att det var något speciellt med honom men att de inte visste vad. De kunde inte sätta fingret på honom. Han älskade känslan av kontroll, att alla i hela världen var brickor i hans spel, bara massa sinnen att leka med. Men han visste att hans spel hade ett slut, det fanns ett sätt att vinna på. Dagen någon skulle se honom i ögonen och uttala de tre orden, men inte de tre orden du tror, utan de enkla orden
vem är du?
så skulle spelet vara vunnet. Någon skulle då ha genomskådat honom, insett att han är mer än ordinär och brytt sig tillräckligt mycket för att innerligt undra vem han var. Så han strör ut bitar av sig själv i hopp om att någon någon dag ska lösa pusslet som kallas hans liv. Så egentligen är det mycket mer än en lek. Så mycket mer.

bildkälla

En dag hade han bara stått där med en gitarr i handen, beredd att sjunga sig in i hennes hjärta. Med ord som skulle fått Shakespear att framstå som kylig tog han sig sakta men säkert förbi hennes försvar, hon kunde inte stå emot honom utan bara stå där och förundras över hans skönhet. Hon skrämdes av närhet, att inte ha kontroll över sin egen kropp, men hon lät hans hand greppa hennes och hans fingrar stryka hår från hennes ögon. Varför visste hon inte själv, men en ny sorts rädsla hade smugit sig på henne. Tanken på att hans hand någonsin skulle lämna hennes skrämde henne mer än det faktum att han rörde i henne. Att han tog över hennes kropp.

Han var den godaste hon någonsin träffat, han var berusad av sin kärlek till henne och visade det gärna. Blottade sitt hjärta. Efter ett tag fick han även henne att visa sina innersta tankar vilket var något hon aldrig gjort förut, men hon var förlorad i honom så hon började berätta om livet. Dödslängtan, sorgen, ensamheten, sjukdomarna som tog över hennes barndom och hur dansen fick henne att överleva varenda dag.

En dag stod hon bara där ensam, utan honom och utan hans gitarr. Och trots att resten av världen är ovetande om tankarna bakom hennes leende så ser hon varenda gång deras ögon möts i hans oroade blick att han vet allt om henne. Allt om hur hon föddes med dödslängtan, hur hon grät första gången de kysstes och sedan hur hon släppte hans hand och flydde. Hon tappade kontrollen för en sekund, och det skrämde henne till vansinne. Hon tappade kontrollen för en sekund, och det kommer hon få ångra i hans blick för alltid.

bildkälla

Du ser den där lilla blå blomman? Den heter förgätmigej. När jag var liten berättade min farmor att den var en kärlekssymbol, ett sätt för oss människor att komma ihåg att man inte glömmer bort riktig kärlek. Att redan för flera hundra år sedan hade man den som ett löfte för att minnas varandra. Sedan dess har jag tyckt att den lilla blå blomman är den vackraste av alla, för med den glöms man aldrig. Man kan leva föralltid.

Det var det hon hade sagt till honom den där vårdagen i maj när de första blommorna slagit ut och deras kärlek växte allt starkare i samma takt som fåglarna kom tillbaka och gräset sakta började bli grönt.
Månaden innan hade de blivit kära. Mer än kära, sådär att när de tittade in i varandras ögon såg de inte sin egen spegelbild utan bara varandras blick, och där var de fast. Hela månaden hade bestått av kärlek, endorfin, kyssar och magnetiska händer.

Allt det där kändes så avlägset där han stod ensam en kylig dag i september och tittade på stället där den lilla blå blomman hade vuxit några månader tidigare. Det enda som återstod var en brun liten blomma så torr och skör att den skulle gå av vid minsta bris. Han mindes hur hon hade beskrivit den som vacker, hon som hade lämnat honom under den stora eken i parken en junidag, och han mindes hur han hade hållt med. Nu såg den bara så ömtålig ut, som att den försökte kämpa emot att att dess sista vatten skulle försvinna innan den hunnit uppleva riktig kärlek, få bevara någons minne. Han insåg att det inte kunde finnas något sorgligare än en glömd förgätmigej. Så han tog ett djupt andetag och viskade till den lilla blå blomman
Du behöver inte kämpa mer, du uppfyllde din livsuppgift. För äkta kärlek glömmer man aldrig bort, och du är det sista minne jag har av henne. Så kämpa inte mer lilla blomma, du förgäts ej.

bildkälla

De fick ögonkontakt och nickade bara lite tafatt mot varandra, för att sedan fortsätta gå i olika riktningar mot olika framtider. Det är konstigt hur det tog fem år att bygga upp deras vänskap men bara tolv minuter och trettio sekunder att riva sönder den. De var bara människor och gjorde ofta fel, pressade oftast deras vänskap tills den nästan brast. Men de anade aldrig att den skulle brista på riktigt, och de var säkra på att om den skulle göra det skulle laga sig själv och allt skulle återgå till det vanliga. Men när det väl hände föll den istället isär en gång för alla. Nu står de där som om inget hänt, för alla bevis förstördes och begravdes i ruinerna av deras vänskap. Så medan de delar en sekunds ögonkontakt går de båda och förbannar vänskapen för att den var så svag, när det egentligen var de själva som krossade den.

bildkälla

Det första han gjorde när han kom hem var att han satte sig vid gitarren och började skriva en melodi, en melodi som inte liknade något annat han någonsin skrivit. När han var klar insåg han att det var den första låt han skrev som inte gick i D-moll sedan hans första kärlek hade lämnat honom. Han hade varit säker på att hennes D stod för den dröm hon var, det var därför han höll kvar hoppet och fortsatte skriva i sin drömskala.
Men den här visan gick i A-dur, och det var då han insåg att han kommit över fröken D-moll, och det kändes konstigt nog inte tomt alls. För nu hade han fröken A-dur att skriva tusentals låtar till.
Inget mer drunkna, dö, eller depression.
Nej, A som i andas, alltid och Angelica.

bildkälla

Du är inte någon om du inte är unik tänkte Elsa medan hon vant stack nålen upp och ner för att sy fast spetsen längst ner på kjolen. Hon hade börjat lära sig hur hon skulle göra, det var trots allt det femtonde plagget den här kvällen hon klädde i spets. I början hade hon stuckit oräknerliga sår på fingrarna och råkat blöda ner det vita tyget men nu gick det bättre. Kjolen hon jobbade med just nu var vit och köpt på H&M, alla flickor i hennes klass hade en. Den tanken störde henne egentligen inte, men den störde alla andra. Ordinär var ett fult ord för dem, och att ha samma kjol som alla andra var skamligt. Att vara som någon annan var skamligt. Men Elsa var som alla andra, hon var inte speciell, alternativ eller särskilt unik. Hon gillade att smälta in och hålla en låg profil, hålla sig neutral. Men hon hatade att vara vanlig. Hatade att vara ordinär.

Och medan hon sydde det sista stygnet för att sedan fästa tråden log hon för sig själv och tänkte att nu är hon inte längre bara Elsa .
Nu är hon Elsa med spets.

bildkälla

Det räcker om du älskar mig idag, du behöver inte lova mer.
För löften är egentligen bara ord, andetag formade till ljud. Men löften kommer från samma mun som lögner.
Så lova mig ingen morgondag, för då kan du fly utan skuld.
Ibland önskar jag att det vore idag för alltid, för alla försvinner imorgon.
Så låt dina andetag förbli tysta, och lova att älska mig nu istället för föralltid.
För jag har hela morgondagen på mig att komma över dig.

bildkälla

När läkaren säger att man har en sjukdom som inte går att bota, som sakta men säkert kommer äta upp ens kropp, då vet man att det är över. Ändå frågar många finns det inget sätt..? även fast de vet att svaret kommer bli nej. Man har fått sin dödsdom och inget man säger eller gör kan ändra på det.

Vår kärleks hjärta höll på att sluta slå, den höll på att dö. Men ingen sa till oss att det var över. Vi gav oss själva vår diagnos och sa att det inte fanns något sätt, inget kunde rädda oss. Men tills vi fått vår dödsdom nedskriven på papper tänker jag fortsätta leta efter något som kan rädda vår kärlek. För om jag inte gör det kommer jag bli sjuk av tanken att det kanske faktiskt fanns något sätt, bara att vi inte orkade ställa oss frågan.

bildkälla

Han tryckte på stoppknappen trots att varken han eller någon annan skulle av. Det skulle kunna vara för att han gillade att se busschaufförens förargade min varenda gång han stannade förgäves, eller för att han gillade att se människor irriterat kolla sig omkring i bussen efter den skyldige medan han med oskyldig blick kollade ut genom fönstret, men det var inte därför. Det var inte ens i närheten.
Nej, för den här pojken var en av alla dem som räknade livet i sekunder istället för andetag. En av dem som om den hade chansen att stoppa tiden skulle göra det utan att tveka för att slippa behöva vakna upp en dag och inse att framtiden har blivit nu. Och genom att få bussen att bli försenad rubbar han hela systemet, han lyckas sakta ner tempot på världen.

Så han tryckte på stoppknappen trots att varken han eller någon annan skulle av, och han var beredd att ta de dödande blickarna från chauffören om han så saktade ner världen med bara någon hundradels sekund varje dag. För då skulle han ha några sekunder längre på sig att hitta ett sätt att stoppa tiden på riktigt.

bildkälla

Hon var som vinden, åkte världen över utan att slå sig ner längre än hon behövde. Ibland kunde hon vara som den varmaste sommarbris, men ibland stormade hennes liv och hon blev till en stor orkan. Oftast höll han sig i orkanens mitten, där var det lungt, men ibland tvingade hon ut honom i kaoset. Trots det stormade hans hjärta varenda gång hon var nära, han hade bara inte mod att berätta det. Han hade länge anat att hon var på väg att dra vidare, lämna honom för att storma i någon annans hjärta. Hon hade börjat klaga på hans stillhet, och varenda anklagelse kändes som en anledning att få fly.

Dagen han hade fruktat kom såklart, för ingen stänger in vinden. Hon kom inrusande när han satt i sin fotölj och började skrika att hon var less på att sitta fast här, sedan packade hon sin väska och inom tio minuter var hon ute. borta. Han satt kvar i förödelsen orkanen hade orsakat och tittade ner på sitt lillfinger. Där hade han knutit en röd tråd, en symbol för att han absolut inte skulle glömma att berätta för henne hur hans hjärta stormade varenda gång hon var nära och hur han var beredd att leva i cyklonens mitt bara för att få vara med henne. Men det var för sent, och han kände hur hela hans hjärta blev vindstilla. Det fanns inte spår av minsta bris.

bildkälla

Är du aldrig rädd? Är du aldrig rädd för att jorden ska spricka, solen explodera eller att du ska vara på fel ställe vid fel tillfälle? Jag är rädd. alltid.

Du har alltid trott att du är en av hjältarna från serietidningarna du läste som barn, och din uppgift är att förgöra de onda. Du försvarar alltid de svaga och krävs det tar du till knytnävarna. (för du säger att livet är hårt, och för rättvisan är du beredd att ta smällarna). Men det skrämmer mig. För du är ingen oslagbar hjälte, du är sårbar precis som jag. Varenda morgon när du kysser mig hejdå är jag rädd att det ska vara sista gången, för i det här livet är det oftast de onda som vinner. Någon dag kommer du förlora och du kommer behöva svälja din stolthet och fly. Det kommer du aldrig kunna ändra på.
Så medan du är ute och jagar skurkarna, eller räddar en jungfru i nöd, sitter jag och är rädd för att jorden ska spricka, solen explodera eller att du en dag ska vara på fel ställde vid fel tillfälle.
För hur tröstar man en slagen hjälte?

bildkälla

Hon skrev inköpslistan med sitt dyraste bläck på sitt finaste brevpapper
för då kändes allt som ett kärleksbrev,
och mjölkpaket och bakpulver kändes som världens viktigaste saker
trots att det kostade under femtio kronor
(men hon behövde lite romantik i sitt liv)

bildkälla

Jag sa en gång att lyckan är något flyktigt, att den inte går att fånga. Lycka är något som kommer, för att sedan passera och lämna en ensam och svag.
En dag kom du och sa att du lyckats fånga lyckan, sedan gav du mig en glasburk. I den hade du sprayat med min favoritparfym, du hade lagt ner kapsylen från den första flaskan cocacola vi delat på, och där låg frimärket från brevet jag skickat dig när jag var i Göteborg och där låg bilden på mig när jag skrattar, den du älskar så mycket.
Du förklarde att lyckan fanns där inne i burken och så länge vi hade kvar den fanns lyckan alltid där. Och jag förstod precis vad du menade. Lyckan var våran, bara våran.
Föralltid.

bildkälla

allt känns bättre efter en kopp te, sa hans farfar och ställde en kopp med kokhett vatten och en tepåse framför honom, för att sedan lämna honom ensam med sina sorger. Med skakiga händer tog han upp tepåsen och såg att det var rättvisemärkt, sedan stoppade han ner den i koppen. Egentligen gillade han inte te men han drack upp allt, varenda droppe. Därför han tänkte att hur ensam han än blir, hur mycket hans hjärta än värker och hur orättvist livet än kan verka, kommer han alltid ha lite rättvisa i sitt liv. (och det kändes som en ganska rättvis kompromiss)

bildkälla

Jag gick i söndagsskola när jag var liten, mest för gratis barnpassning skulle jag tro. Lärarinnan hette Annika, om du undrar. Hon pratade mycket om att vi var värdefulla och älskade av dig, men vad menade hon? Menade hon att jag skulle känna mig värdefull när jag var den som blev över på idrotten? Att jag skulle känna mig älskad när min mamma bröt ihop och sa att jag var hennes livs största besvikelse? Kanske var jag älskad av gud, men vad tjänade jag på det då?

Och det sägs att det räcker med att tro på dig, men varför är inte jag lycklig? För du vet att jag tror på dig, trots att jag ofta förnekar det. Jag hade inte suttit här och pratat för mig själv om jag inte tror någonstans djupt här inne.
Men jag är less på all ondska i världen, på all tystnad från dig, alla förhoppningar och på att inte veta vad som är sant eller falskt. Så Gud jag ber dig, om du faktiskt finns och älskar mig, rädda mig från alla besvikelser på enda sättet det går på.
Rädda mig från tron på dig.

bildkälla

Han älskade den här stunden när han klättrat ut genom fönstret och satt sig på järnvägsspåret som han gjort varje morgon det senaste halvåret. Nu när det började bli höst och kallare behövde han ta på sig sin jacka men han älskade ändå morgonsolen, den friska luften och ensamheten. Han fick inte vara ensam mycket dessa dagar, någon var alltid där. Om det inte var hans pappa var det hans lärare, och var det inte en lärare var det någon av alla tusen psykologer. Sedan hans mamma dog var det som att alla väntade på att han skulle bryta ihop, att han äntligen skulle visa lite känslor. Han hade bedömts som "känslomässigt likgiltig" av alla han träffat och det skrämde dem. Det skrämde dem att en sextonårig pojke inte visat något tecken på sorg sedan hans mamma dog. Hon hade fått en hjärntumör för ett år sedan. Hon bodde mycket på sjukhuset och gick igenom svåra behandlingar, och redan efter ett halvår sa de att tumören hade försvunnit. De skulle ut och fira den glada nyheten med att äta på restaurang, hela familjen var med. Han, hans mamma, hans pappa och hans lillasyster. Hans mamma satt och drack vitt vin när hon plötsligt föll ihop. Hon hade fått en hjärnblödning berättade de på sjukhuset, tätt följt av "vi gjorde allt vi kunde, vi beklagar sorgen". Det var som att döden inte gillade att bli satt åt sidan, som att han gjorde allt för att vinna hennes liv.

Han tittade på sin mobilklocka, såg att den var två minuter över sju, och samtidigt som han la ner mobilen i jeansfickan hörde han tåget bullra framför sig och kände metallen i järvägsspåret vibrera. Tåget var punktligt som vanligt. Han ställde sig och såg hur tåget närmade sig i 150 km/h och kände adrenalinet pumpa i kroppen och ögonen tåras eftersom han inte vågade blinka. Stå kvar lite till, stå kvar lite till, intalade han sig själv medan tåget kom närmare och närmare i rasande fart. Han väntade tills det var så nära att han nästan hade kunnat sträcka ut handen och ta i det, då hoppade han av spåret och rullade ner för gräskullen. Där låg han och andades andfått med hjärtat hårt klappande och väntade tills tåget hade passerat. Då ställde han sig upp, borstade av sina kläder och började vandra hem igen, precis som varje morgon.

Hoppas det gör ont döden. Hoppas det gör ont att varje dag tro att du ska vinna, men sedan inse att du blivit lurad, att du förlorat. Hoppas det gör lika ont som det gjorde för mig döden.
Hoppas det gör riktigt jävla ont.

bildkälla

Morfar finns överallt i din lägenhet, i varenda atom. Hans doft av rakvatten finns kvar och hans skjortor hänger fortfarande kvar i eran garderob, det var trots allt bara två månader sedan han gick bort. Du säger att du har börjat vänja dig vid tystnaden, även fast du i början hade trott att alla ljud var han som gick omkring, men man vänjer sig aldrig vid ensamheten. Jag ser hur dina ögon tänds så fort hans namn nämns, för att sedan slockna när förståelsen hinner ikapp dig, och jag ser hur du fortfarande kokar två koppar kaffe efter lunch för att sedan hälla bort ena medan du tittar på erat svartvita bröllopsfotografi. Vi har försökt få dig att flytta för att komma ifrån alla minnen, börja om på nytt,  men när vi sa det skakade du bara på huvudet och sa att sorgen kommer vara med vart du än bor, och minnena har du inget emot. Sedan skrattade du och sa att förut kunde morfars sätt att kalla dig Cecilia-Lind efter hans favoritvisa driva dig till vansinne, men nu hade du kunnat offra allt för att få höra det en sista gång.

När vi satt ensamma i ditt kök och lyssnade till morfars favoritprogram på radion sa du att det sorgligaste var att din ungdom dog med morfar, sedan gick du och la dig för att vila. Då insåg jag att du hade rätt. När ni såg på varandra såg ni inte de rynkiga och svaga människorna ni hade blivit, utan ni såg de två ungdomarna som smög ut i lagården på kvällen och dansade på logen varje fredag. Nu finns ingen kvar som ser dig så, du är ingens Cecilia-Lind längre. Nu somnar du framför tv:n på kvällen, du dricker ditt kaffe ensam och har ett kuvert fullt av dina vänners utklippta dödsanonser.

Så alla sörjer de som dör, men vem bryr sig om de som blir kvar?

bildkälla

Caroline. Du ligger och sover nu och du drömmer, det ser jag på dig. Du ler det där leendet jag aldrig har kunnat frambringa, det där leendet du får av höjder, drömmar, vind och frihet. Hade du fått välja hade du varit en fågel för din största dröm har alltid varit att kunna flyga, och det skrämmer mig från vettet. Jag är livrädd att du ska flyga iväg, släppa min hand och lämna mig ensam på jorden. För jag hade aldrig kunnat flyga med dig, jag lever med båda fötter på jorden och andas realism. Jag är en simpel människa och du är som luft mellan mina händer, jag kan aldrig fånga dig. Det är som något jag hörde i en film en gång, att en fågel och fisk kan bli kära i varandra, men var ska de bygga bo? Det smärtar mig att se att du bundit fast dig vid jorden för att få vara med mig, men du kan inte leva fången. Du kvävs. Ditt namn betyder "fri kvinna", men Caroline, med mig kan du aldrig vara fri.

Jag tänker befria dig Caroline. När du vaknar och hittar den här lappen kommer jag vara långt borta, jag kommer vandra längs jordens yta tills den tar slut(och lite till om jag hinner).
Så var fri älskade Caroline, och låt ingen låsa in dig(för då kommer inte mitt lidande vara förjäves).

bildkälla

Vi är de som du undviker ögonkontakt med på kvällen. De som sparkar sönder papperskorgar, de som krossar rutor och de som inte ser ett stängsel som ett hinder. Vi är de svarta skuggorna du försöker hindra dina barn från att bli som. De som bara polisen vågar gå nära och de som beskrivs som "oroligheter" eller "problem" i dagstidningen. De vars journaler socialen har stämplat som "Senare åtgärd" för att sedan låta oss löpa fritt och göra gatorna farliga, och vi är de som enligt prästen aldrig kommer komma till himlen. Vi är de vars existens kallas tabu och de vars röster tystas ner.
Vi är barnen som samhället övergav.

bildkälla