Det var en lek.
Ett spel han spelade mot världen.
Men egentligen var det mer än ett spel, det var ett sätt att sortera ut de goda människorna mot det onda. De som bryr sig och de som lever livet med stängda ögon.
Reglerna var enkla. Han lämnade ut så lite som möjligt om sig själv, bara små små detaljer då och då, som bara kunde uppfattas av de ögon som var vana att se längre än bara huden. Han levde helt oklanderligt, men när människor tänkte på honom fick de inget grepp om hur han egentligen var, som att det var något speciellt med honom men att de inte visste vad. De kunde inte sätta fingret på honom. Han älskade känslan av kontroll, att alla i hela världen var brickor i hans spel, bara massa sinnen att leka med. Men han visste att hans spel hade ett slut, det fanns ett sätt att vinna på. Dagen någon skulle se honom i ögonen och uttala de tre orden, men inte de tre orden du tror, utan de enkla orden
vem är du?
så skulle spelet vara vunnet. Någon skulle då ha genomskådat honom, insett att han är mer än ordinär och brytt sig tillräckligt mycket för att innerligt undra vem han var. Så han strör ut bitar av sig själv i hopp om att någon någon dag ska lösa pusslet som kallas hans liv. Så egentligen är det mycket mer än en lek. Så mycket mer.

bildkälla