En dag hade han bara stått där med en gitarr i handen, beredd att sjunga sig in i hennes hjärta. Med ord som skulle fått Shakespear att framstå som kylig tog han sig sakta men säkert förbi hennes försvar, hon kunde inte stå emot honom utan bara stå där och förundras över hans skönhet. Hon skrämdes av närhet, att inte ha kontroll över sin egen kropp, men hon lät hans hand greppa hennes och hans fingrar stryka hår från hennes ögon. Varför visste hon inte själv, men en ny sorts rädsla hade smugit sig på henne. Tanken på att hans hand någonsin skulle lämna hennes skrämde henne mer än det faktum att han rörde i henne. Att han tog över hennes kropp.

Han var den godaste hon någonsin träffat, han var berusad av sin kärlek till henne och visade det gärna. Blottade sitt hjärta. Efter ett tag fick han även henne att visa sina innersta tankar vilket var något hon aldrig gjort förut, men hon var förlorad i honom så hon började berätta om livet. Dödslängtan, sorgen, ensamheten, sjukdomarna som tog över hennes barndom och hur dansen fick henne att överleva varenda dag.

En dag stod hon bara där ensam, utan honom och utan hans gitarr. Och trots att resten av världen är ovetande om tankarna bakom hennes leende så ser hon varenda gång deras ögon möts i hans oroade blick att han vet allt om henne. Allt om hur hon föddes med dödslängtan, hur hon grät första gången de kysstes och sedan hur hon släppte hans hand och flydde. Hon tappade kontrollen för en sekund, och det skrämde henne till vansinne. Hon tappade kontrollen för en sekund, och det kommer hon få ångra i hans blick för alltid.

bildkälla