"Medioker- som icke höjer sig över det vanliga. Över medelnivån; medel­måttig, av medelmåttigt värde, ordinär, skäligen enkel, jämnstruken, slätstruken" -svenska akademiens ordbok

Hon slog upp ordet det första hon gjorde när hon kom hem. Medioker, det var så de hade stått. Det var det läraren hade kallat henne i sin kommentar på hennes novell om kärlek, för att sedan sätta ett G- på hennes betyg. Hon hade varit för medioker till och med. Läraren hade fått det att låta som världens fulaste ord, som att hon borde skämmas. Sedan hade hon skrivit att pojke-möter-flicka sagan var för uttjatad och för ett högre betyg behövde komma på något bättre. På baksidan svarade hon:

"Förlåt för att jag är jämnstruken och slätstruken, men om du kallar kärleken medelmåttig, ordinär och skäligen enkel, måste du hålla med om att det är fröken sjäv som är rätt medioker"

bildkälla

Elis hade rufsigt brunt hår, jeans och förstora skor som alla pojkar skulle ha, men Elis var inte som alla pojkar skulle vara. På fem år hade han inte sagt ett ord. inte. ett. enda. ord.

Läkarna kunde inte förklara det, hans stämband fungerade utmärkt. Psykologerna kunde inte förklara det, han pratade ju inte med dem. Lärarna kunde inte förklara det, men det spelade inte så stor roll för dem, han spikade vartenda prov. Hans föräldrar kunde inte förklara det, han hade alltid verkat så lycklig. Dem påstod att de borde ha anat det, redan när han var liten hade han vägrat prata med flickor. De klandrade sig själva och sa att de kunde förhindrat det här. I början hade de försökt få honom att skriva istället, men det gav de upp när han vägrade och bara satt och log mot dem istället. Med tiden vande alla sig vid Elis tystnad, vande sig så mycket att han nästan slutade existera.

 

Det var en kväll i slutet av sommaren, när det nästan började bli höst och allt var så vackert att orden inte räckte utan fastnade som en klump i halsen. Elis satt på hustaket som varje dag. Det var en vanlig syn, grannarna hade till och med slutat bry sig. I början hade han sett dem viska och peka, undrade varför han alltid satt på taket och alltid kollade åt precis samma håll. Varför han alltid stirrade rakt ut i luften, men när de aldrig fick något svar slutade de fråga. Det de inte visste var att han inte kollade rakt ut i luften, utan det var hus 115 A, fönstret högst upp till höger, som intresserade honom. Där bodde Jacob. Vackra, underbara, fina Jacob vars ögonfransar var svarta som kol och som hade ett födelsemärke i nacken. Jacob som flyttade in en dag för fem år sedan.

Elis hade skrivit ner allt, alla ord han kunde och alla meningar han kunde komma på, och stoppat i en plastlåda som han grävt ner under den stora eken. Så om hundra år skulle kanske någon gräva upp lådan och förstå hans tystnad, förstå hans lidande. Förstå hans kärlek. Men då skulle han redan ligga begraven i jorden, men det störde honom inte. För att han visste att han skulle ligga i samma jord som Jacob.

Den tanken fick Elis att le.

bildkälla

De hade en lek de brukade leka när de gick i tredje klass, en lek som bara var deras. Det var en slags sten-sax-påse lek men i stundens hetta hittade de på egna rörelser och försökte alltid bräcka varandras för att vinna. Fast målet för honom var aldrig att vinna, han nöjde sig med att få henne att skratta.

En höstdag satt de i parken och lekte leken, deras lek, medan deras mammor satt på en parkbänk en bit bort. Hon började räkna,
ett...
två...
tre!
Hon formade stolt sin hand till en stridsfågel som inte kunde bli träffad av något och kunde flyga iväg från allt.
Han hade han tagit båda sina händer och format till ett hjärta.
De började skratta när de insåg att ingenting de kunde hitta på kunde vinna över hjärtat, han hade hittat det oslagbara. Plötsligt skrek hennes mamma att hon skulle hem och äta middag, och hon sprang iväg, fortfarande skrattande, mot sin mamma.
Då slutade han skratta. Han insåg att hon just lyckats vinna över hans hjärtat, eftersom hon tog det med sig.

bildkälla

Du säger att du inte är rädd för framtiden, men jag vet att du ljuger. Jag vet att det okända skrämmer dig lika mycket som det skrämmer mig. Jag minns en gång när vi satt hemma hos dig och såg en film på ettan och när filmen tog slut började bingolotto. Jag skrattade och sa att om fyrtio år sitter vi här som pensionärer och spelar bingolotto på söndagkvällarna. Du skrattade inte. Du sa att om du någonsin skulle ha så lite till liv skulle det inte vara värt att leva. Du var rädd, rädd för att inte var ung för alltid, rädd för att lämna lägenheten på Haga där du bott sedan du föddes. Du sov inte någonting den natten, du låg bara och funderade på vart livet skulle föra dig. Dagen efter fick jag ett sms av dig där du sa att det var exakt 350169 timmar kvar tills vi skulle sitta där utan liv och spela bingolotto. Efter det såg du klockan som en tickande bomb, varenda timme som gick var en förlorad timme av din ungdom.

Du säger att du inte är rädd för framtiden, men jag vet att du ljuger. Jag har 350169 bevis.

bildkälla

Sommaren närmade sig sitt slut och vi var båda bruna av sol, håret var solblekt och luktandes av saltvatten och vi var helt utan krav där vi satt på stranden. Vi var sommarens barn, vi levde bara i ljus och värme och vi tänkte inte på att sommaren snart var slut. Du låg på rygg i sanden och kollade på mig som sprang omkring vid strandkanten som ett litet barn. Plötsligt satte du dig upp och sänkte blicken mot mina nakna fötter och frågade mig varför jag alltid var barfota, om jag går på något hårt gör det ju så ont. Jag satte mig brevid dig och svarade att ja, det gör ont, men jag känner hellre jorden mellan mina tår än läser om det. Jag känner hellre den brännande asfalten under mina fötter än tittar på termometern och jag går hellre osäkert på samma nivå som jorden än springer på skydd några centimeter upp. Jag känner hellre livet än bara ser det. Du tittade ut mot det öppna vattnet medan din hand fingrade förstrött på dina skosnören, utan att knyta upp eller dra åt. Sedan ställde du dig upp och tittade på mig och sa att det var något jag inte hade tänkt på.
- Om du någon gång råkar gå på något hårt kan du inte springa eller fly, utan skydd är du sårbar sa du och började gå bort från stranden och bort från mig.
Och där satt jag ensam kvar utan skor och kunde bara se dig fly in genom den snåriga skogen utan minsta chans att kunna följa efter.
Jag var sommarens barn, levde bara i ljus och värmde, men där och då förstod till och med jag att vi egentligen inte pratade om skor.

källa

Han var en drömmare, hon var realist. De träffades under den stora klockan i matsalen i tredje klass när deras klass hade disco. Han stod där och undvek ögonkontakt, han var rädd att han skulle bli tvungen att bjuda upp någon, när hon kom i full fart. Hennes kjol fladdrade när hon tappade balansen och trillade in i honom. Hon log ett andfått leende så läppglansen(som luktade hallon) blänkte. Efter det ögonblicket var han fast, fast i det leendet. Han kände henne inte, de hade aldrig pratat förutom en gång när de hade gjort ett grupparbete i sjunde klass om grekland och hon berättade att hennes mamma var därifrån. Han hade nickat och tänkt att det var därför hennes hud lyste guldbrunt, som att solen alltid lyste på henne, kanske att det var hon som var solen. Han visste ingenting om henne men ändå de gjorde flera tusen utflykter, picknickar, middagar och midnattspromenader. Ja, i hans tankar gjorde de alla de där sakerna, i hans huvud var de det perfekta paret. I teorin hade de älskat varandra i 3280 dagar, nio långa år, men hon var lika vacker nu som under den stora klockan den där vintern i trean. Hans mamma frågade en gång om han aldrig skulle träffa lite vänner, kanske skaffa sig en flickvän. Han svarade att han redan hittat kärleken i sitt liv, inga andra spelade någon som helst roll. Hans mamma frågade om hon kunde få träffa henne någon gång, och han svarade att han inte hade pratat med henne på sex år, och inte sett henne på två. Hans mamma frågade aldrig något mer om henne.

Han gick nu andra året på gymnasiet, och där är fester ofrånkomliga. Ironiskt nog skulle den enda festen han bestämt sig för att gå på vara en klassfest i hans gamla matsal. Allt var sig likt, mjölkmaskinen hade fortfarande en spricka och tavlan på skolans rektor hängde fortfarande snett med tusentals tuggummin under ramen. Han satte sig med en öl och stirrade ut över folkmassan. Det luktade cigarettrök och alkohol och man hörde hysteriska skratt från alla möjliga håll. Det var då han såg henne, där hon satt ensam under den stora klockan(som fortfarande gick tre minuter före) med tom blick. Han gick sakta fram mot henne och satte sig på golvet bredvid henne och han såg att hon hade gråtit. Han förstod att hon inte kände igen honom, och trots att hon såg sliten och annorlunda ut kunde inte missa den där gyllenbruna huden och det där leendet på en mils avstånd.
"Hur är det?" frågade han, han kunde inte komma på något bättre
"Bli aldrig kär för fan" svarade hon och gömde ansiktet i händerna.
"Jag är redan kär, jag är så kär att jag håller på att gå under varenda dag. Det är hon som får mig att gå upp på morgonen, och jag skulle kunna göra vad som helst för att känna lukten av henne, hon luktar alltid hallon. Jag ristade in våra namn på en parkbänk vid ica-affären i centrum en natt, det står nog kvar där om man kollar noga. Vi har planerat en framtid tillsammans, vi kommer vara lyckliga föralltid bara vi har varandra." sa han och log.
"Hon kan skatta sig lycklig, den där du älskar" svarade hon och började ställa sig upp, "Hälsa henne det" sa hon och gick iväg.
Han satt kvar där under klockan och viskade för sig själv
"Du hade kunnat vara lycklig, jag hade kunnat göra dig lycklig". Och klockan fortsatte gå, tre minuter före, som den gjort i nio år.

källa