Han var en drömmare, hon var realist. De träffades under den stora klockan i matsalen i tredje klass när deras klass hade disco. Han stod där och undvek ögonkontakt, han var rädd att han skulle bli tvungen att bjuda upp någon, när hon kom i full fart. Hennes kjol fladdrade när hon tappade balansen och trillade in i honom. Hon log ett andfått leende så läppglansen(som luktade hallon) blänkte. Efter det ögonblicket var han fast, fast i det leendet. Han kände henne inte, de hade aldrig pratat förutom en gång när de hade gjort ett grupparbete i sjunde klass om grekland och hon berättade att hennes mamma var därifrån. Han hade nickat och tänkt att det var därför hennes hud lyste guldbrunt, som att solen alltid lyste på henne, kanske att det var hon som var solen. Han visste ingenting om henne men ändå de gjorde flera tusen utflykter, picknickar, middagar och midnattspromenader. Ja, i hans tankar gjorde de alla de där sakerna, i hans huvud var de det perfekta paret. I teorin hade de älskat varandra i 3280 dagar, nio långa år, men hon var lika vacker nu som under den stora klockan den där vintern i trean. Hans mamma frågade en gång om han aldrig skulle träffa lite vänner, kanske skaffa sig en flickvän. Han svarade att han redan hittat kärleken i sitt liv, inga andra spelade någon som helst roll. Hans mamma frågade om hon kunde få träffa henne någon gång, och han svarade att han inte hade pratat med henne på sex år, och inte sett henne på två. Hans mamma frågade aldrig något mer om henne.

Han gick nu andra året på gymnasiet, och där är fester ofrånkomliga. Ironiskt nog skulle den enda festen han bestämt sig för att gå på vara en klassfest i hans gamla matsal. Allt var sig likt, mjölkmaskinen hade fortfarande en spricka och tavlan på skolans rektor hängde fortfarande snett med tusentals tuggummin under ramen. Han satte sig med en öl och stirrade ut över folkmassan. Det luktade cigarettrök och alkohol och man hörde hysteriska skratt från alla möjliga håll. Det var då han såg henne, där hon satt ensam under den stora klockan(som fortfarande gick tre minuter före) med tom blick. Han gick sakta fram mot henne och satte sig på golvet bredvid henne och han såg att hon hade gråtit. Han förstod att hon inte kände igen honom, och trots att hon såg sliten och annorlunda ut kunde inte missa den där gyllenbruna huden och det där leendet på en mils avstånd.
"Hur är det?" frågade han, han kunde inte komma på något bättre
"Bli aldrig kär för fan" svarade hon och gömde ansiktet i händerna.
"Jag är redan kär, jag är så kär att jag håller på att gå under varenda dag. Det är hon som får mig att gå upp på morgonen, och jag skulle kunna göra vad som helst för att känna lukten av henne, hon luktar alltid hallon. Jag ristade in våra namn på en parkbänk vid ica-affären i centrum en natt, det står nog kvar där om man kollar noga. Vi har planerat en framtid tillsammans, vi kommer vara lyckliga föralltid bara vi har varandra." sa han och log.
"Hon kan skatta sig lycklig, den där du älskar" svarade hon och började ställa sig upp, "Hälsa henne det" sa hon och gick iväg.
Han satt kvar där under klockan och viskade för sig själv
"Du hade kunnat vara lycklig, jag hade kunnat göra dig lycklig". Och klockan fortsatte gå, tre minuter före, som den gjort i nio år.

källa