Elis hade rufsigt brunt hår, jeans och förstora skor som alla pojkar skulle ha, men Elis var inte som alla pojkar skulle vara. På fem år hade han inte sagt ett ord. inte. ett. enda. ord.

Läkarna kunde inte förklara det, hans stämband fungerade utmärkt. Psykologerna kunde inte förklara det, han pratade ju inte med dem. Lärarna kunde inte förklara det, men det spelade inte så stor roll för dem, han spikade vartenda prov. Hans föräldrar kunde inte förklara det, han hade alltid verkat så lycklig. Dem påstod att de borde ha anat det, redan när han var liten hade han vägrat prata med flickor. De klandrade sig själva och sa att de kunde förhindrat det här. I början hade de försökt få honom att skriva istället, men det gav de upp när han vägrade och bara satt och log mot dem istället. Med tiden vande alla sig vid Elis tystnad, vande sig så mycket att han nästan slutade existera.

Det var en kväll i slutet av sommaren, när det nästan började bli höst och allt var så vackert att orden inte räckte utan fastnade som en klump i halsen. Elis satt på hustaket som varje dag. Det var en vanlig syn, grannarna hade till och med slutat bry sig. I början hade han sett dem viska och peka, undrade varför han alltid satt på taket och alltid kollade åt precis samma håll. Varför han alltid stirrade rakt ut i luften, men när de aldrig fick något svar slutade de fråga. Det de inte visste var att han inte kollade rakt ut i luften, utan det var hus 115 A, fönstret högst upp till höger, som intresserade honom. Där bodde Jacob. Vackra, underbara, fina Jacob vars ögonfransar var svarta som kol och som hade ett födelsemärke i nacken. Jacob som flyttade in en dag för fem år sedan.

Elis hade skrivit ner allt, alla ord han kunde och alla meningar han kunde komma på, och stoppat i en plastlåda som han grävt ner under den stora eken. Så om hundra år skulle kanske någon gräva upp lådan och förstå hans tystnad, förstå hans lidande. Förstå hans kärlek. Men då skulle han redan ligga begraven i jorden, men det störde honom inte. För att han visste att han skulle ligga i samma jord som Jacob.

Den tanken fick Elis att le.

bildkälla