Sommaren närmade sig sitt slut och vi var båda bruna av sol, håret var solblekt och luktandes av saltvatten och vi var helt utan krav där vi satt på stranden. Vi var sommarens barn, vi levde bara i ljus och värme och vi tänkte inte på att sommaren snart var slut. Du låg på rygg i sanden och kollade på mig som sprang omkring vid strandkanten som ett litet barn. Plötsligt satte du dig upp och sänkte blicken mot mina nakna fötter och frågade mig varför jag alltid var barfota, om jag går på något hårt gör det ju så ont. Jag satte mig brevid dig och svarade att ja, det gör ont, men jag känner hellre jorden mellan mina tår än läser om det. Jag känner hellre den brännande asfalten under mina fötter än tittar på termometern och jag går hellre osäkert på samma nivå som jorden än springer på skydd några centimeter upp. Jag känner hellre livet än bara ser det. Du tittade ut mot det öppna vattnet medan din hand fingrade förstrött på dina skosnören, utan att knyta upp eller dra åt. Sedan ställde du dig upp och tittade på mig och sa att det var något jag inte hade tänkt på.
- Om du någon gång råkar gå på något hårt kan du inte springa eller fly, utan skydd är du sårbar sa du och började gå bort från stranden och bort från mig.
Och där satt jag ensam kvar utan skor och kunde bara se dig fly in genom den snåriga skogen utan minsta chans att kunna följa efter.
Jag var sommarens barn, levde bara i ljus och värmde, men där och då förstod till och med jag att vi egentligen inte pratade om skor.

källa