Hon var som vinden, åkte världen över utan att slå sig ner längre än hon behövde. Ibland kunde hon vara som den varmaste sommarbris, men ibland stormade hennes liv och hon blev till en stor orkan. Oftast höll han sig i orkanens mitten, där var det lungt, men ibland tvingade hon ut honom i kaoset. Trots det stormade hans hjärta varenda gång hon var nära, han hade bara inte mod att berätta det. Han hade länge anat att hon var på väg att dra vidare, lämna honom för att storma i någon annans hjärta. Hon hade börjat klaga på hans stillhet, och varenda anklagelse kändes som en anledning att få fly.

Dagen han hade fruktat kom såklart, för ingen stänger in vinden. Hon kom inrusande när han satt i sin fotölj och började skrika att hon var less på att sitta fast här, sedan packade hon sin väska och inom tio minuter var hon ute. borta. Han satt kvar i förödelsen orkanen hade orsakat och tittade ner på sitt lillfinger. Där hade han knutit en röd tråd, en symbol för att han absolut inte skulle glömma att berätta för henne hur hans hjärta stormade varenda gång hon var nära och hur han var beredd att leva i cyklonens mitt bara för att få vara med henne. Men det var för sent, och han kände hur hela hans hjärta blev vindstilla. Det fanns inte spår av minsta bris.

bildkälla