Du ser den där lilla blå blomman? Den heter förgätmigej. När jag var liten berättade min farmor att den var en kärlekssymbol, ett sätt för oss människor att komma ihåg att man inte glömmer bort riktig kärlek. Att redan för flera hundra år sedan hade man den som ett löfte för att minnas varandra. Sedan dess har jag tyckt att den lilla blå blomman är den vackraste av alla, för med den glöms man aldrig. Man kan leva föralltid.

Det var det hon hade sagt till honom den där vårdagen i maj när de första blommorna slagit ut och deras kärlek växte allt starkare i samma takt som fåglarna kom tillbaka och gräset sakta började bli grönt.
Månaden innan hade de blivit kära. Mer än kära, sådär att när de tittade in i varandras ögon såg de inte sin egen spegelbild utan bara varandras blick, och där var de fast. Hela månaden hade bestått av kärlek, endorfin, kyssar och magnetiska händer.

Allt det där kändes så avlägset där han stod ensam en kylig dag i september och tittade på stället där den lilla blå blomman hade vuxit några månader tidigare. Det enda som återstod var en brun liten blomma så torr och skör att den skulle gå av vid minsta bris. Han mindes hur hon hade beskrivit den som vacker, hon som hade lämnat honom under den stora eken i parken en junidag, och han mindes hur han hade hållt med. Nu såg den bara så ömtålig ut, som att den försökte kämpa emot att att dess sista vatten skulle försvinna innan den hunnit uppleva riktig kärlek, få bevara någons minne. Han insåg att det inte kunde finnas något sorgligare än en glömd förgätmigej. Så han tog ett djupt andetag och viskade till den lilla blå blomman
Du behöver inte kämpa mer, du uppfyllde din livsuppgift. För äkta kärlek glömmer man aldrig bort, och du är det sista minne jag har av henne. Så kämpa inte mer lilla blomma, du förgäts ej.

bildkälla