Han älskade den här stunden när han klättrat ut genom fönstret och satt sig på järnvägsspåret som han gjort varje morgon det senaste halvåret. Nu när det började bli höst och kallare behövde han ta på sig sin jacka men han älskade ändå morgonsolen, den friska luften och ensamheten. Han fick inte vara ensam mycket dessa dagar, någon var alltid där. Om det inte var hans pappa var det hans lärare, och var det inte en lärare var det någon av alla tusen psykologer. Sedan hans mamma dog var det som att alla väntade på att han skulle bryta ihop, att han äntligen skulle visa lite känslor. Han hade bedömts som "känslomässigt likgiltig" av alla han träffat och det skrämde dem. Det skrämde dem att en sextonårig pojke inte visat något tecken på sorg sedan hans mamma dog. Hon hade fått en hjärntumör för ett år sedan. Hon bodde mycket på sjukhuset och gick igenom svåra behandlingar, och redan efter ett halvår sa de att tumören hade försvunnit. De skulle ut och fira den glada nyheten med att äta på restaurang, hela familjen var med. Han, hans mamma, hans pappa och hans lillasyster. Hans mamma satt och drack vitt vin när hon plötsligt föll ihop. Hon hade fått en hjärnblödning berättade de på sjukhuset, tätt följt av "vi gjorde allt vi kunde, vi beklagar sorgen". Det var som att döden inte gillade att bli satt åt sidan, som att han gjorde allt för att vinna hennes liv.

Han tittade på sin mobilklocka, såg att den var två minuter över sju, och samtidigt som han la ner mobilen i jeansfickan hörde han tåget bullra framför sig och kände metallen i järvägsspåret vibrera. Tåget var punktligt som vanligt. Han ställde sig och såg hur tåget närmade sig i 150 km/h och kände adrenalinet pumpa i kroppen och ögonen tåras eftersom han inte vågade blinka. Stå kvar lite till, stå kvar lite till, intalade han sig själv medan tåget kom närmare och närmare i rasande fart. Han väntade tills det var så nära att han nästan hade kunnat sträcka ut handen och ta i det, då hoppade han av spåret och rullade ner för gräskullen. Där låg han och andades andfått med hjärtat hårt klappande och väntade tills tåget hade passerat. Då ställde han sig upp, borstade av sina kläder och började vandra hem igen, precis som varje morgon.

Hoppas det gör ont döden. Hoppas det gör ont att varje dag tro att du ska vinna, men sedan inse att du blivit lurad, att du förlorat. Hoppas det gör lika ont som det gjorde för mig döden.
Hoppas det gör riktigt jävla ont.

bildkälla