Det första han gjorde när han kom hem var att han satte sig vid gitarren och började skriva en melodi, en melodi som inte liknade något annat han någonsin skrivit. När han var klar insåg han att det var den första låt han skrev som inte gick i D-moll sedan hans första kärlek hade lämnat honom. Han hade varit säker på att hennes D stod för den dröm hon var, det var därför han höll kvar hoppet och fortsatte skriva i sin drömskala.
Men den här visan gick i A-dur, och det var då han insåg att han kommit över fröken D-moll, och det kändes konstigt nog inte tomt alls. För nu hade han fröken A-dur att skriva tusentals låtar till.
Inget mer drunkna, dö, eller depression.
Nej, A som i andas, alltid och Angelica.

bildkälla