Morfar finns överallt i din lägenhet, i varenda atom. Hans doft av rakvatten finns kvar och hans skjortor hänger fortfarande kvar i eran garderob, det var trots allt bara två månader sedan han gick bort. Du säger att du har börjat vänja dig vid tystnaden, även fast du i början hade trott att alla ljud var han som gick omkring, men man vänjer sig aldrig vid ensamheten. Jag ser hur dina ögon tänds så fort hans namn nämns, för att sedan slockna när förståelsen hinner ikapp dig, och jag ser hur du fortfarande kokar två koppar kaffe efter lunch för att sedan hälla bort ena medan du tittar på erat svartvita bröllopsfotografi. Vi har försökt få dig att flytta för att komma ifrån alla minnen, börja om på nytt,  men när vi sa det skakade du bara på huvudet och sa att sorgen kommer vara med vart du än bor, och minnena har du inget emot. Sedan skrattade du och sa att förut kunde morfars sätt att kalla dig Cecilia-Lind efter hans favoritvisa driva dig till vansinne, men nu hade du kunnat offra allt för att få höra det en sista gång.

När vi satt ensamma i ditt kök och lyssnade till morfars favoritprogram på radion sa du att det sorgligaste var att din ungdom dog med morfar, sedan gick du och la dig för att vila. Då insåg jag att du hade rätt. När ni såg på varandra såg ni inte de rynkiga och svaga människorna ni hade blivit, utan ni såg de två ungdomarna som smög ut i lagården på kvällen och dansade på logen varje fredag. Nu finns ingen kvar som ser dig så, du är ingens Cecilia-Lind längre. Nu somnar du framför tv:n på kvällen, du dricker ditt kaffe ensam och har ett kuvert fullt av dina vänners utklippta dödsanonser.

Så alla sörjer de som dör, men vem bryr sig om de som blir kvar?

bildkälla