Det var på en brygga som sträckte sig ut i det oändliga havet det hände. På bryggan där det satt två unga, men redan förstörda, pojkar och pratade om ingenting. Eller snarare, den långa pojken med fräknar pratade oavbrutet i sin eviga rädsla för tystnad och hans vän med de blå ögonen lyssnade lydigt som han var uppfostrad till att göra. Pojken med somriga fräknar svamlade automatiskt på om att den värsta tystnaden som finns är den som dånar när man kommer hem till ett tomt hus, hur tystnaden liksom hånar en och ekar i huvudet.
Det var då pojken med de blå ögonen plötsligt berättade det,
och det var då den fräkniga pojken blev så tyst att han hörde sina andetag för första gången i sitt liv.

Har du någonsin undrat vilken den värsta tystnaden är?
Det är den som uppstår sekunderna efter att ens bästa vän berättar att den vill dö, när man egentligen inte vet vad man ska säga men måste välja precis rätt ord,
innan det är för sent.

bildkälla