En flicka med rosa tröja och blont hår hoppar på ett ben några meter framför mig. Jag sitter på en stenmur i väntan på bussen, följer den unga flickans rörelser och hör hennes ljusa röst ropa på sin mor som står en bit bort. Det är en sån där tryckande varm sommarkväll, och det är bara vi som väntar på bussens första station. Jag har några varma ölburkar i min väska och har på mig slitna jeansshorts som gör att mina ben ser bruna ut. Bussen kommer, den är tom. Jag kliver på och ler snabbt mot busschauffören. Han ler inte tillbaka. Jag sätter mig vid en fönsterplats och lägger väskan på sätet intill mig av bara farten. Undrar för mig själv när jag blev en sån. Flickan och hennes mamma går också på bussen, och flickan hinner ångra sig tre gånger innan hon valt säte. De slutar med att de sitter på samma säten som jag men på andra sidan gången. När bussen är precis tjugoen minuter över sju startar bussen sin motor, och den blonda flickan trycker sig mot fönstret.
- Nu ska vi se världen, säger hennes mor glatt. Exakt så säger hon. exakt. För flickan är en resa genom södra delen av stan, som blott tar tjugo minuter, ett äventyr i klass med att resa jorden runt. Det var för sorgligt att inse att jag redan sett världen, eller, i alla fall det som kommit att bli min värld. En värld av varma ölburkar och bara bekanta gator. Så vad mina ben ser bruna ut, är allt jag tänker medan flickan med det blonda håret sitter en meter ifrån mig och ser världen genom egna ögon för första gången i sitt liv. Sen går dem av, och jag sitter ensam kvar.

bildkälla