Det luktar jäst. Öl, sprit, lera, ruttnande mat och spya. Allt har börjat jäsa. Sista natten på den fem dagar långa festivalen, och jag vandrar runt bland tusen, och åter tusentals, tält. Mitt festivalband har lämnat en ljus remsa runt min handled där solen inte kommit åt. Eller kanske är det smuts, partiklar av allt det där som jäser som lagt sig på min hud. Det har lämnat spår efter sig i alla fall, dessa dagar har etsat sig in i mig.

Jag har lärt mig mycket tänker jag, tillexempel att pojkläppar från falun och pojkläppar från övik känns ganska lika. Det har blivit en del sånt. Med vissa söta och med vissa som egentligen är lite för gamla. Konstigt nog känns sådant så rätt utanför ett tält med en öl i handen och en däckad vän intill sig, man glömmer omvärlden. Fast man kan inte komma ifrån den överväldigande jästa stanken, som genomsyrar varje kippande efter andan.

Jag är på okänd mark. Mitt tält är på andra sidan campingen. Allt jag ser är tält, fast jag är harmonisk där jag går. Hitta tillbaka är inga problem, så länge jag ser de stora skyltarna hittar jag till någon jag känner. Där finns några som kan hjälpa mig tillbaka. Då hör jag mitt namn, och sen går allt väldigt fort. Jag ser hans bekanta leende, han ger mig den varma kramen han brukade ge mig för så många år sedan, kysser mig på kinden, tar ett ömt grepp om min nacke och ser mig djupt i ögonen. Sen försvinner han. Jag står ensam kvar med den jäsande stanken som ger mig kväljningar. Och jag inser där, bland alla smutsiga partiklar, berusade själar och tusentals tält, att hans bekanta pojkläppar är allt jag egentligen vill ha. Vi ses där hemma, tänker jag, och festivalen är slut.

bildkälla