Det finns tre olika spår att välja mellan i den stora skogen som finns bara några kvarter ifrån mig. Ett blått som är 2,2 kilometer, ett rött som är 3,5 och ett gult som är 9.0. Det är väldigt praktiskt, för när ångesten trär en snara runt min hals finns det bara en sak som hjälper. Att springa. Jag får skynda mig att knyta på mig skorna så jag inte hinner kvävas, sen, så fort pulsen börjar öka och musklerna spänner sig så blir luften åter lätt och frisk. Jag brukar följa de röda skyltarna, fortsätta frammåt när de halvhjärtade löparna svänger av vid det blåa spåret. Jag är inte ensam om det här, för så fort man sållat ut de som springer kortast börjar man ana desperation. Leende man fått från de man mötte har ersatts av djupa, kontrollerade andetag och fokuserade blickar. Fler än mig springer för att reda ut tankarna, kanske till och med sina liv. Jag är inte säker på att det är motion längre, när vi springer där bland höga granar och lummiga björkar. Sen är det min tur att svänga av vid den röda träskylten, medan de totalt hopplösa, desperata och hysteriska fortsätter mot nio kilometersspåret. Och medan jag känner en svettdroppe rulla längs tinningen och ser deras ryggar röra sig bortåt ökar jag tempot. För att vad det än är de springer ifrån, ska det aldrig få hinna ikapp mig.

bildkälla