(sammanfattning av sommaren, eller, jag vet inte riktigt)

Bevismaterial ett trillade in i hennes liv som från ovan. Ett namn och en känsla som alltid funnits där i bakgrunden, men som hamnade i skymundan när hennes liv föll ihop. Men när hon dag för dag började känna en hundradels mer livslust än förut var hon plötsligt en kväll tillräckligt hel för att märka honom. Då var han en gudagåva, en räddning som gjorde hundradelar till heltal och hennes mörka nätter trygga. Det fanns alltid problem mellan dem, familjer utan samtycke och historier som gjorde dem rädda för sina känslor. Det var bråk som ledde till saknad, så det slutade alltid med långa nätter i varandras armar i hennes lilla studentrum, viskandes att de inte visste vad de skulle göra. Hur skulle dem, två trasiga och flyktbenägna människorna, kunna komma varandra nära nog när närheten skrämde dem till döds? Hans eviga strävan efter henne, och hennes månader av ignorans på grund av räslan för att han skulle komma att såra henne så mycket att hon aldrig skulle kunna resa sig igen, slutade ändå med att hon la ner allt skydd hon någonsin haft och släppte in honom. För första gången någonsin. Men bevismaterial ett lockades av ett mindre komplicerat liv, och rollerna blev omvända. Hon lämnades med sin strävan, åtrå, känslor och längtan i sitt lilla studentrum, och nätterna var åter igen mörka och farliga. 
 
Bevismaterial två hade hon egentligen bara träffat på en fest och sedan råkade han av misstag skicka henne en låt, och den flyktiga konversationen ledde till otaliga fler. Dygnet runt, om allt, om inget. Hon spelade låten varje dag och fylldes för första gången av en känsla av hopp, och kanske till och med ett uns av glädje. När de träffades höll de om varandra, de kunde ligga så i timmar utan krav på mer och utan att vilja vara någon annanstans. Hon lyssnade alltid på hans hjärta då hon aldrig hittade sina egna hjärtslag och andades hans doft, medan han lekte med hennes händer och tryckte henne närmre. Hon fick följa med till hans värld en bit utanför stan, träffa hans föräldrar och uppleva en trygghet hon inte upplevt sedan hon var barn, och sedan börja känna sig hel igen trots att bevismaterial ett gett henne tankar om att hon är för trasig för att kunna bli älskad. För fel för världen. Och kanske lyckades han få henne att tro på hans ord, för hon drog sig för att berätta om sina problem för bevismaterial två. Berätta om sina dagliga tankar på att vilja fly bortom den här världen, sin handfull tabletter hon tar varje morgon och sina frekventa samtal på psykiatrin . Men hon tänkte att om han börjar gilla henne först med bara små utvalda delar av sina problem och historia, kan hon allt eftersom berätta resten och han skulle hålla om henne ändå. Kanske till och med hjälpa henne igenom allt, till tonerna av låten han skickade henne första gången de pratade på riktigt. Men vissa människor blundar och lever på ruset av alkohol och glädje, istället för att släppa in andras ondska och sorg i deras liv. Han visade sig vara en av dem och försvann, så hon lämnades i sitt lilla studentrum, och nätterna var åter igen mörka och utan hjärtslag. 
 
Bevismaterial tre hade hon varit hemligt förälskad i sen år tillbaka. Hon hade skrivit om det, drömt om hur saker skulle kunna bli och gråtit otaliga gånger över hans blickar åt andra. Men ändå visste hon alltid att det fanns något där. De där sekunderna de delade då luften mellan dem blev elektrisk var på riktigt, de var inte inbillning. Och efter månader av känslor blandat med vänskap och ilska nöjde hon sig med de där magiska sekunderna de hade. Även om det var allt det skulle bli så fick det vara nog, bara han delade dem med henne brydde hon sig inte vem han sov med om nätterna. Hon var nöjd med att de var så bra vänner att ingen märkte hur de höll andan och tryckte sig mot varandra när de delade en soffa. Fast hon kan inte förneka att det brände till i hennes hjärta när han en dag höll handen med en annan flicka och dem sa att det var seriöst. Att det var kärlek. Det var precis under en period av bråk med bevismaterial ett, vilket ledde till att tabletter fick lindra den kvällens plågor, och det hade kunnat leda till att alla problem hade kunnat sluta precis där och då om inte en vän kommit i precis rätt sekund. Men sen på en sista sommarfest på en brygga där fulla ungdomar vinglade omkring och pratade om sin framtid, blev plötsligt en arm runt midjan till en omfamning, och det till att hålla handen. Hon och pojken som var hennes vän och hemliga förälskelse, bevismaterial tre. Och nog visste hon att det var fel, att han höll om och tittade så kärleksfullt på helt fel flicka den här kvällen. Henne. Men det var så många känslor som legat där och väntat på att explodera i så många år att hon bestämde sig för att flickvännen på andra sidan stan inte fanns ikväll. Och jag tror att han bestämde samma sak. De fick äntligen spendera en natt ihop, och efter en så lång längtan efter att få röra varandras hud och låta världen explodera så fanns bara de två på hela jorden. Och de sov tätt tätt ihop och värmde varandra från den kalla kvällen. Morgonen efter försökte de prata som att de inte hänt något, att de inte gjort något fel, att de inte förstört vänskapen, att han inte ska flytta om en vecka, men framförallt att det inte betydde något. Men det hade det gjort, i alla fall för henne. Men i sin tystnad anklagade han henne. Anklagade henne för att hon var trasig nog att vara med honom trots att han var upptagen, att hon lyckats förföra honom med sina ord om att hon inte brydde sig om livet. Att hon hade sänkt sin sköld först nu när han var någon annans, och inte gjort det för tre år sedan. Sen åkte han hem, kanske till sin flickvän, och hon lämnades i sitt lilla studentrum, och nätterna var återigen mörka och kalla. 
 
Efter en sommars samlande av bevis där vissa är större och har gjort tydliga ärr, och vissa är mindre och har dolts i en dimma av alkohol och cigarettrök, kan bara en slutsats tas. Tre pojkar, kärlekar, förälskelser, framtidsförhoppningar, eller kalla dem vad du vill, utan att lyckas behålla en enda. Allt dem ville var att ha henne, men så fort hon släppte dem inpå sitt liv insåg dem att hon inte var den de trodde. Att hon inte var värd den börda hon förde med sig. Så till denna flicka vill jag säga att hon nu vet att hon aldrig ska visa sig svag, visa vem hon är eller vad hon känner. Aldrig släppa någon inpå utan låta dem kämpa för att få henne och sedan lämna dem innan dem lämnar henne. Aldrig bli lurad till att tro att någon faktiskt kan älska henne trots sina ärr, eller att hon är värd mer än en natt av närhet. 
 
Men framförallt leder bevisen till slutsatsen att hon aldrig ska tro på att någon någonsin stannar kvar hos henne, för det enda som finns för alltid, det är ensamheten i hennes lilla studentrum, där nätterna alltid är mörka, kalla, farliga och hjärtlösa.
bildkälla

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0