Man glömmer så lätt och så fort. Glömmer bort allt om empirisk kunskap sekunden augusti övergår i september, eller solnedgång byts ut av soluppgång. Det sägs att vi lär oss av våra misstag, men för att lära sig kräver det att man försöker igen, och igen, och igen ända tills läxan är lärd och resultatet är ett faktum. Men vad händer om resultatet aldrig går från negativt till positivt? Jo, då glömmer man för att få fortsätta försöka några gånger till, för att inte tappa hoppet. Förtränger att sina förfäder svävar runt bland nebulosor och skakar på huvudet över att man aldrig lär sig. För man glömmer så lätt och så fort att förra gången stenades mitt hjärta till aska av honom och henne, att jag spydde av längtan och höll på att kvävas av ensamheten i min bröstkorg. Att jag ristade in min obesvarades kärleks namn med naglarna på sänggaveln och drunknade samtidigt av tanken på att hans naglar inte blödde av längtan till mig. 

 

Men smärtan går över efter kyssar på andra pojkar vars händer känns annorlunda mot ens revben, det tar tid, men det är som en molande huvudvärk som man plötsligt inser inte längre är kvar. Då kommer det, slaget mot huvudet som ger en minnesförlust. Som att vakna upp ur en dröm men inte minnas en sekund av mardrömmen som utspelat sig bland sina nervtrådar och hjärnceller. Man börjar längta, sträcka sig efter, önska, söka, drömma om att hitta en pojke. Naivt och innerligt önskande. För jag håller ju på att kvävas, drunka, blöda ihjäl och spy galla av en ensamhet jag inte längre vet var den kommer ifrån. "Jag måste lagas", sa jag till mig själv i augusti, och nu i september blir jag galen av längtan och känslor för ännu en brunhårig pojke, som jag och förfäderna vet kommer att ha slagit sönder mitt nylagade hjärta innan månaden är slut. Men man glömmer så lätt och så fort, att vissa misstag inte går att laga.