Jag har aldrig kännt såhär förut. Aldrig varit lika upptagen av att måla upp någons ansikte i mitt huvud, låtsas som att vi ligger och håller om varandra när jag ska sova. Aldrig har jag känt mig så öppen, så genuin mot någon. Men det finns en hake, det finns alltid en hake. Det tar åtta timmar med buss att ta sig från hans förort till min stad. Det tar åtta evighetstimmar att ta sig från mig till honom. När vi pratar så kan jag inte tänka på något annat än alla mil som finns emellan oss, hur många träd man hinner passera innan jag åter kan vara i hans armar. 

 

Jag har aldrig kännt mig så stark, vacker eller unik som jag gör när jag ser mig igenom hans ögon. Därför andas jag bara för att få höra och se honom bekräfta det för mig, igen och igen. Och jag förstod innerst inne från början att det skulle bli såhär, att jag skulle sitta hemma i min soffa och gråta medans han skulle finnas sextio mil bort och leva varje dag som att det var hans sista. Men jag försökte intala mig att jag inte skulle falla så hårt den här gången, att jag skulle fortsätta mitt liv här. Det blev inte så. Varje sekund känns som sextio mil, och allt jag gör känns obetydligt. Han är ju inte här.

 

Jag har aldrig kännt såhär förut, så för att inte rasa rakt in i fördärvet ville jag prata om det med honom. Hans svar kändes som en nitroglycerinexplosion i hela min kropp. Han sa att vi får försöka att inte tänka på det och att det kommer bli så mycket bättre när vi väl ses. Jag vet att han menade väl och att han inte visste att han drog bort den sista stenen under mina fötter så att jag rasade ner i den brinnande elden av omöjlig kärlek. När man vill höra lösningar, ett uppläst kärleksbrev från baksidan av ett kvitto eller ett löfte om att vår tid också kommer, då slängdes vatten på nitroglycerinet och explosionen var ett faktum. Han kommer aldrig få veta att jag satt och grät över honom till håkan hellströms "nu kan du få mig så lätt", att jag drömmer om honom varje natt eller att jag lämnar ytterdörren olåst ifall han skulle ändra sig och vilja komma hit. Han kommer aldrig att få veta det då jag inte kommer att träffa honom något mer. För även om våra möten är de bästa stunderna i hela mitt liv och jag för första gången känns som en pusselbit som passar in i livspusslet, så kommer efterdyningarna av alla nitroglycerinexplosioner att göra för ont. För min kära kära pojke, du kunde få mig så lätt. För lätt.