(förvirrade tankar utan den minsta relevans för eftervärlden)

Allt som består i livet går bara runt. Andetag på andetag, soluppgång följt av solnedgång, dunk då höger hjärtklaff  slår igen och dunk då vänster strax gör samma sak, för att sedan öppna sig och börja om. Att stå i en kö, komma ett steg framåt, tillslut komma fram, för att sedan ställa sig och köa till något annat. Att varje natt drömma och varje morgon bli brutalt väckt, om och om igen. Höger fot, vänster fot, höger fot. Monotomt. Allt är monotomt.

En kick. Det är vad vi behöver. Något som får oss att glömma vilken fot vi bör gå med, ta fel, och snubbla på asfalten. Att cykla hem längs en evighetsgata på ett bostadsområde med blomlådor mitt i vägen för att bilarna ska sakta ner, och i sista sekunden bestäma sig för att försöka klämma sig in mellan den högra lådan och trottoaren. Adrenalinet pumpar. Cykeln vinglar. Men med andan i halsen inse att man klarade det. En kick, en liten sådan, men som mördade det monotoma.

Jag är rädd för det där monotoma insåg jag när jag cyklade längs evighetsgatan. Ibland behöver jag låta en pojke jag egentligen inte vill ha kyssa mig, bara för att jag var dödligt förälskad i honom för sex år sedan. Jag behöver adrenalinet som upprättelsen framkallar som får mig att kunna springa hela vägen hem. Leendes. Sånt rycker mig ur det monotoma, slänger mig utanför kösystemet ett tag, tills jag återfått balansen och dras till någon ny kö. Kanske borde adrenalin vara motsatsord till monotomt, tänker jag medan cykelhjulen snurrar runt, runt, runt, runt, runt.

bildkälla

Kommentarer
Postat av: emelie

så. himla. bra. skrivet. ÄLSKAR DIN BLOGG!

2011-07-13 @ 09:02:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0