(det som en gång kokade)
Hon fryser alltid. Som att kroppen har insett att något fattas, det som värmde hennes blod tills det kokade, men inte vet vad. Den saknar hans armar om henne när hon sover. Hon saknar hans armar om henne när hon sover. För hon behöver honom där för att hålla hennes temperatur på trettiosju grader, annars sjunker kvicksilvret i termometern och visar på minusgrader. Det är så det känns, i alla fall. Och han är en sån som gav henne sin jacka den där tidiga vårkvällen då det fortfarande låg snö på marken, fast han skakade precis lika mycket som henne. Fast då visste hon inte hur det kändes att frysa, inte på riktigt. Inte som nu, då kylan genomsyrar varenda droppe blod som en gång kokade.
bildkälla
bildkälla