Jag vet egentligen inte vart jag ska börja, kanske är det därför det gapar tomt här. Kanske är det därför jag lyssnar på pojkar som sjunger falskt i falsett istället för att berätta orden som ständigt skrivs i bläck bakom mitt pannben. Mina historier och iaktagelser. Upplevelser och mardrömmar. Hallucinationer och avsked.

Förra sommaren skrev jag om hur jag drog igen gardinerna istället för att låta solen med sina strålar smeka min hud och fylla mig med solskenseufori. Jag tror att det var starten på mitt ras. För det är vad jag har gjort, fallit djupt djupt ner då min värld har raserat. En värld som sakta har pulveriserats, korn för korn gjorda av mina tårar och ivägblåsta ögonfransar. Ända fram tills allt balanserade på en tunn tråd som efter arton års förtunning plötsligt bara gick av. Det slutade på ett hem, då mitt hjärta höll på att sluta slå. Nio veckor i rum med lysrörslampor och människor som skrek i ren ångest att de inte orkade mer mitt i natten, och sedan låg utmattade och apatiska hela dagen efter. Jag var bland dem, jag var en av dem.

Diagnoser är oväsentliga, för jag har ändå inte förstått dem. Jag är för fylld av tomhet och längtan bortom gravitationen för att ens förstå dem själv. Mina gula stora, mina små vita och mina ovala tabletter väver in mig i en glaskupa där jag kan sitta med armarna om knäna och nicka instämmande när andra pratar. Låtsas som att jag står där framför dem med mina sommarfräknar precis som varje år. Men egentligen ligger jag nog under det översta jordlagret, ett ensamt ställe som jag delar med gräset och nyckelpigorna. Jag trivs inte, men jag trivs inte någonstans. Så jorden får gömma mig ett tag, tills jag orkar resa mig upp och borsta av mig jorden och kanske krossa glaskupan för att nå fram till däggdjuren framför mig. Men just nu vet jag inte om jag någonsin kommer orka det, vet inte om mina förtvinade muskler eller sotsvarta nervtrådar längre vet hur man gör.

Och såklart har jag hittat en pojke också,  en pojke som nog skulle kunna vara den rätta men som nog inte har tillräckligt med hela muskler för att bära oss båda. Därför kommer det inte bli vi, för jag vill inte växa ihop med hans nyckelben och bli en börda. Jag skulle inte kunna leva med den skulden på mina axlar. Och även om han säger att han mer än gärna vill bära mig genom den värld vi skulle kunna skapa tillsammans vid hans vita hus precis vid en sjö, så kommer även han inse efter ett tag att det finns andra flickor med sommarfräknar och rufsigt hår. Och deras historier känns inte som en atombomb inombords, utan de ligger lätt som en fjäder mellan hans fingrar. Och den smärtan, när han sliter av mig snabbt och överumplande, kommer att rasera den värld jag börjat bygga på nytt tusen gånger om. Den kommer dra mig neråt mot jordens brinnande kärna, där smärtan av elden känns som en lättnad jämfört med mitt jordeliv. Därför kan jag inte träffa den här pojken något mer, den enda som kanske skulle kunnat gräva upp mig från jorden, om jag inte hade riskerat att begrava även honom.

Så jag sover inte, för jag drömmer bara mardrömmar. Jag älskar inte, för jag är rädd att antingen döda kärleken eller döda min egen själ. Jag lever inte, för att jag egentligen vill dö. Jag hoppas inte, för förhoppningar är vapnet som sargar våra blåslagna kroppar om de inte besannas.

Jag finns nog inte kvar här, inte egentligen.