Staden ser annorlunda ut nu när jag ser den utan honom vid min sida. Fast kanske har det att göra med att hösten har ersatt vår sommar, att parkbänken vi satt på nu är täckt av is och dammen där vi matade fåglar har frusit. Att jag då såg staden med bara ben och tunna klänningar medan jag nu ser den bakom en varm kappa och en tjock halsduk. Så kanske lägger jag in för mycket betydelse i stadens förändring, men för mig är det som att vi aldrig existerat i den här världen utan i en värld någon helt annanstans. Han sa faktiskt aldrig att vi skulle uppleva vintern tillsammans, och när jag var med honom tänkte jag nog aldrig heller så långt. Men han brukade säga att han aldrig höll ut en hel årstid innan han blev rädd och flydde, och kanske borde jag ha förstått. Men av allt han sa, så var det aldrig det värsta.

 

Jag brukade berätta om att jag var livrädd för vintern och att vattenångan som ryker ur munnen alltid kväver mig de iskalla dagarna. Så jag trodde nog att den varma luften han andades in i min mun när vi kysstes skulle fortsätta flöda även när November gripit sin likgiltiga hand runt min strupe. Men han sa en dag att hans luft hade inhalerats av en annan flicka under tiden jag suttit hemma och trott att Juli var bara vår månad. Vår och framtidens. Och trots att jag efter många obesvarade sms om förlåtelse förlät honom, så var de orden aldrig de värsta han sa. 

 

Staden ser annorlunda ut nu när jag ser den utan honom vid min sida. Nu när minnesbilder av honom spelas upp på alla de platser vi var på, men allt utom honom har förändrats. Det har tagit mig ända fram till November att inse att jag saknar honom i allt jag gör, och att jag skulle krossa all is som täcker dammen om dyka ner i det iskalla vattnet om det skulle betyda att jag fick honom tillbaka. Att jag skulle få andas in ett endaste andetag av hans varma luft. Jag går nog egentligen och väntar på att våren ska komma, och att han då plötsligt ska stå där i solen precis som han gjorde i Maj. Le sådär kisande och säga att nu har tiden kommit. För en regnig Septemberdag sa han med svag röst att det kan inte går just nu, men att han hoppas av hela sitt hjärta att någon dag, när allt inte är så trasigt, kan det bli vi igen. Så jag går runt i en vinterstad med honom i mina tankar och väntar på att den dagen ska komma, fast jag innerst inne också förstår att den inte kommer att göra det. Så av allt var nog det, det värsta han någonsin sa.