När jag tänker tillbaka på första dagen i skolan kan jag se dig gå intill mig, som en skugga av någon som aldrig fanns, och nervöst rätta till din tröja precis som jag och alla andra barn gjorde. Kisa ut över den soliga skolgården och inse att där ska du spendera dina närmsta nio år. Väl inne i vardagen och i klassrummet börjar min syn av dig bli suddigare, för det är där jag aldrig kommer att få veta åt vilket håll du skulle gå. Om du skulle sitta längst fram intill de finklädda människorna med nedlåtande blickar och målade naglar, eller kanske skulle du sitta bland de som satt precis bakom och beundrade deras kläder och tänkte att de skulle kunna göra vad som helst för att sitta där på främsta raden med dem. Men du skulle nog aldrig satt dig längst bak med mig och stirrat ner i bänken för att finnas så lite som möjligt, så pass lite att det inte fanns något att anmärka på. Kanske fanns jag lika lite som du gör nu när jag sätt där längst bak, och räknade minuter tills skolåren var över.

 

Jag kan se dig spela fotboll, le på gruppbilderna, bli inbjuden till födelsedagskalasen, sjunga solo på skolavslutningar och gå hem med dina vänner efter skolan och dricka saft medans ni fnissande viskar hemligheter till varandra. Allt det där jag aldrig gjorde, allt det där som oroade mina föräldrar. Som nog fick dem att skämmas. Och jag hatade mig själv för att jag var en besvikelse, en förlorare, och jag hatade dem för att de födde mig. För de tänkte nog ofta på dig, på hur du skulle varit en vinnare och inte som mig. Hur allt kunde varit annorlunda. 

 

Sedan rusade åren förbi, fulla av skam över att finnas och en längtan efter att få försvinna. Nu står jag här arton år senare och jag tänker fortfarande på dig. På vart du hade varit nu, om våra föräldrar fortfarande hade älskat dig lika gränslöst som när du var nyfödd, och inte tagit avstånd som de gjort med mig. Troligtvis hade du varit omringad av kärlek och uppskattat livet i alla fall nästan varje dag. Och det är här jag har syndat. För du fick aldrig chansen att leva det liv som du och våra föräldrar förtjänar, för nu blev det jag som föddes. Och jag vill bara be om ursäkt för att jag slösar bort livet jag vann med att önska att jag var död, det är inte rättvist mot dig, men jag är fast här. Vi kommer aldrig att ses, för på grund av mig har du aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Det är nog den enda likheten mellan oss, för kollar man noga kan man nästan se, att jag finns nog inte heller.